Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Västgötar i Stockholm under gångna tider. Av K. Wallén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nernas rysliga framfart, så att han efter Gustaf III:s död 1792 och särskilt vid riksdagen i
Norrköping två år före sitt 1802 timade frånfälle var rojalist.
Under sin studietid i Uppsala var hans äldste son Gustaf Watier, född på Blomberg
1783, också jakobin eller snarare liberal rabulist och umgicks där med Benjamin Höijer och
Silverstolpe med flera unga studieadepter, vilka i sin ungdomliga yra snobbade med
Jakobinska idéer. Efter redan 1801 avlagd examen till rättegångsverken, lämnade Gustaf
Watier Uppsala för att i Stockholm ägna sig åt domarbanan. Där mottog han från en av
Uppsalakamraterna ett brev, vari denne uttryckte sina farhågor för att Hamilton, i
beröring med den fåfänga byråkratin, skulle avfalla från sin studietids liberala idéer. Brevet
varnade filosofiskt för följderna av ett sådant avfall. "Med fåfängan tager själens
.förruttnelse sin början." A ja, det var nog ingen fara beträffande denne Hamilton, vars läggning
och politiska inställning har en frisinnad om ock sansad betoning. Efter tjänstgöring i
domstolar steg han hastigt i graderna och utnämndes redan 1809 till justitieråd, vilket
ämbete han med oväld och sakkunskap omhänderhade ända till 1826, då ban blev
landshövding i Östergötlands län. I det politiska livet, vari han med kraft, ansvarskänsla och
samvetsgrannhet deltog, utmärkte han sig för rättrådighet och sin rakryggade hållning
gentemot den hetlevrade och härsklystne Karl XIV Johan. Den tidens Aftonblad utlät sig
i något sammanhang: "Hamilton är en av de få högt uppsatta personer, som visat, att det
går an att tjäna sin konung och sitt fädernesland utan att behöva affektera förakt för
tidsandan eller avoghet mot reformer." Här några korta utdrag ur Gustaf Watiers
dagboksanteckningar, vilka åtminstone kunna ha kuriositetsintresse. När Karl XIII instiftat
den höga, med hans kungliga namn begåvade riddarorden, var han själv mycket glad och
de mindre kloka av de utnämnda voro också mycket glada och förtjusta, men de mera
kloka skämdes över att se sina hemliga förtjänster belönade med offentliga äretecken. Karl
XIII är ju känd för sin svaghet för det täcka könet och hans sätt att bringa damerna sin
hyllning var snarare klumpigt än chevalereskt. Den korrekta men ingalunda humorfria
Hamilton utlåter sig om en historia i detta ämne: "Då konungen skulle göra hovfröken
Koskull sin cour och därvid med henne kom i skärmytsling, råkade han ut för en
hjärtattack." Mera allvarligt ocli särskilt betecknande för faderns politiska inriktning uttryckte
han sina tankar vid drottning Sofia Magdalenas år 1814 timade frånfälle sålunda: "Hon
hade då levat många år efter den dag, då hennes härsklystne gemål lade grunden till det
envälde, som kostade honom själv livet, hans son, kronan och Sverige oberäkneliga förluster
och olyckor." Om ärkebiskop Lindblom, säger Hamilton, att han onekligen hade
förtjänster, ehuru hans politiska bana ej alltid hedrade hans moralitet och fortsätter: "Men —
han var präst— den högst uppsatte bland präster. Vem bör det då förundra om han även
var något lycksökare?" Hamilton slutade sin levnad år 1835.
Såsom ovan nämnts hade Gustaf III icke blott fiender utan även vänner och beundrare,
till dessa senare räknas, om också icke i främsta rummet, Hans Henrik von Essen. Denne
var son till den från frihetstidens partistrider såsom ivrig mössa bekante kammarherren
Fredrik Ulrik von Essen och föddes 1755 på den av fadern på 1750-talet inköpta, i Hömbs
socken belägna domänen Kavlås. Efter inom ocli utom landet bedrivna studier anställdes
Hans Henrik som löjtnant vid Västgöta kavalleri. Ett ståtligt yttre och en ovanlig
skicklighet i ridkonsten ådrog honom vid en mönstring Gustaf III:s uppmärksamhet. Alltid
angelägen att vid sitt liov fästa för utseende och umgängesgåvor utmärkta adelsmän, tillät
sig konungen att på stället strax utnämna den 20-årige officeren till hovstallmästare. Detta
— 22 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
