Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Västgötar i Stockholm under gångna tider. Av K. Wallén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var lyckosprånget och en start, som i svindlande tempo fortsatte genom militära grader
och hovvärdigheter, så att von Essen vid 32 års ålder stoltserade med överstes grad och
hovstallmästares rang. Ett avbrott i den mera lysande än angenäma hovtjänsten vållades
genom danska och samtidigt därmed det ryska kriget 1788—1790, då von Essen sin plikt
likmätigt utövade sitt krigarkall. Återkommen till huvudstaden återtog han sin hovtjänst
och var den ödesdigra 16 mars 1792 i sällskap med konungen. De båda herrarna
supe-rade tillsammans i operahuset, då konungen emottog den anonyma biljetten om det
förestående attentatet. Såsom känt fäste han intet avseende härvid utan kastade sig om en
stund jämte von Essen in i maskeradvimlet, där han träffades av det dödande skottet.
Konungens död åstadkom märkvärdigt nog ingen förändring i von Essens ställning. Han
lyckades tack vare en oförklarlig ungdomsvänskap till Gustaf Adolf Reuterholm vinna den
nya styrelsens bevågenhet. Denna inställning till den ömkliga karrikatyren av vad som
under den förgångna tiden kunde anses stort, synes dock icke hava kastat någon skugga
över von Essens karaktär. Redan 1794 utnämndes han till serafimerriddare och
generalmajor, samt, vad som här är av mera intresse, till överståthållare i huvudstaden. Human
som han till sin läggning var, ägnade han sig härvid särskilt åt fattigvården och andra
sociala spörsmål. Huvudstadens utsmyckning och förskönande var också föremål för hans
omsorger. Så blev under hans inseende Gustaf II Adolfs staty och Gustaf III:s minnesvård
uppresta. Logårdsterrassen fick genom honom sin nuvarande värdiga utformning.
Framför allt är hans verksamhet för lindring av det under frihetstiden uppkomna och under
Gustaf III:s tid särskilt florerande spionväsendet värd samtidens beundran och
tacksamhet. Efter Gustaf IV Adolfs regeringstillträde kom von Essens stolthet och rättskänsla av
någon anledning i konflikt med motsvarande egenskaper hos monarken, vilket ledde till att
von Essen i maj 1797 begärde och erhöll avsked från överståthållareämbetet och därefter
någon ticl drog sig tillbaka till privatlivet. Hans offentliga verksamhet efter denna tid
angår icke, med undantag för en kortare statsrådssejour, föreliggande ämne. Efter Norges
förening med Sverige och sedan von Essen några år varit riksståthållare i förstnämnda
land, utnämndes han till riksmarskalk och chef för kungliga hovet. Von Essen, som efter
erhållen kunglig dispens, var i äktenskap förenad med sin systerdotter Hedvig Charlotta
von Krassow, träffades under en vistelse vid baden i Uddevalla av döden den 28 juli 1824.
På Johannes kyrkogård i Stockholm finns en ståtlig gravvård på vilken läses: "Friherre
Georg Karl von Döbeln, f. 1758, d. 1820. Striderna vid Porosalmi, Siikajoki, Nykarleby,
Lappo och Juutas bära minne av hans hjältemod vid fosterlandets försvar." Stenen är rest
av vapenkamrater och vänner. Den av Runeberg besjungne hjälten vid Juutas var född
på Stora Torpa i Segerstads socken, Skaraborgs län. Tidigt faderlös var han först ämnad
för prästkallet, men efter att hava gjort ett försök på den juridiska banan slog han in på
krigaryrket, och blev vid 20 års ålder officer. Under det amerikanska frihetskriget for
han till Paris och sökte anställning i amerikansk krigstjänst med ett gott kreditiv, men
ingen rekommendation. Tillfrågad härom utbrast han: "Rekommendationen tillhör min egen
person och den skall i krig nog rekommendera sig själv." Då Frankrike var allierat med
Amerika blev han antagen i fransk tjänst och kom så att kämpa mot engelsmännen i
Indien. Någon tid efter utbrottet av Gustaf III:s ryska krig 1788 återvände han till
fäderneslandet och deltog under den amerikanske frihetshjälten Stedingk’s befäl bland annat i
affären viel Porosalmi, där han sårades i huvudet och nödgades därefter bära sitt berömda
svarta band om pannan. Under tiden mellan sistnämnda krig och 1808—-1809 års finska
- 23 - «L>
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
