Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
ÖFVERGÅNGSTIDEN.
Den steniga, skogbevuxna marken därinvid hade sannolikt utgjort
lägerplats för den af hertigens härafdelningar, som haft till
uppgift att operera mot Karjaporten. Här skulle nu inbördeskrigets
blodiga drama få sin afslutning, ty det var invid denna källa
de besegrade slottsherrarnes och krigshöfdingarnes hufvuden föllo
för bödelns bila, Arvid Henrikssons och Ivar Arvidssons
äfvensom Nils Olssons till Meldola och Jakob Olssons till Bolstad den
27 september, samt slottsbefallningsmannen Lars Mårtensson Creutz’
trenne dagar senare. Äfven några andra mindre betydande
personer fingo med lifvet umgälla sin trohet mot konung Sigismund.
De afrättades hufvuden blefvo sedan, andra upprorsmakare till
skräck och varnagel, uppsatta på järnstänger öfver Karjaporten.
Ännu långa tider senare trodde sig den uppskrämda folkfantasin
under de mörka höstnätterna höra de afrättades hemska
veklagan ljuda från tornet. Borgerskapets vedersakare, livländaren
Farensbach, som utfarit i hårda ord emot detsamma för dess
tvetydiga hållning under belägringen, skonades väl såsom främling,
men fördes, jämte Kurk och några andra, fången till Sverige.
Den 5 oktober sammankallade hertigen krigsfolket och höll från
vallen ett tal till soldaterna, däri han sannolikt betonade
betydelsen af den stora seger, som vunnits genom eröfringen af
Viborg, det Sigismundska partiets, den politiska och religiösa
reaktionens sista stödjepunkt i riket. Den 10 därpå följande oktober
lämnade han efter välförrättadt värf under fröjdeskott åter Viborg.
Ståthållarmakten var nu bruten och de sista ståthållarne
under perioden, amiralen Axel Ryning (1B99—1603), som anhöll
om afsked för att han ej kunde finska, krigsöfversten Anders
Larsson till Botila (1602 — 1604), som snart blef kallad till
andra värf, äfvensom Arvid Tönnesson Vildeman (1602—1617)
måste redan taga vida större hänsyn till centralregeringen än
deras föregångare. Dock var deras oberoende ännu tillräckligt stort,
för att stundom locka dem till egenmäktigheter. Ännu under
Arvid Vildemans tid trädde tydligen i dagen hvad en dåtida
ståthållare kunde tillåta sig. Konungen måste bl. a. 1604
förmana honom för det han egenmäktigt afsatt alla de af
konungen förordnade fogdarna och satt en hop „tjufvar" i stället. Af
staden tog han — såsom vi framdeles få se — en del af dess
jord, och de män, som representerade stadsstyrelsen, vågade ej på
’) Samtidigt med Axel Ryning och Anders Larsson var ock Erik Klasson till
Årstad stftthällarc på Viborg (1602—1603).
De sista
ståthållarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
