Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232
ÖFVERGÅS OSTIDEN.
munkekåporna, som förut så bjärt stuckit af mot medeltidens
brokiga dräkter, och helgeandsbröderna samlades ej mer till
festliga lag i gilleshusets stuga. En och annan andlig, som fogat
sig i de nya förhållandena, kunde möjligen ännu finna ett
verksamhetsfält i den reformerade kyrkans tjänst. Men för de flesta
återstod ej annat än att söka sig utkomst på andra banor.
Sålunda slog sig en f. d. munkebroder Anders Lang på affärer,
blef borgare i staden och Nils Grabbes köpman samt fick af
honom till belöning för sina förtjänster ett gammalt klostergods.
Hade kyrkan redan 1527 förlorat större delen af sina
jordagods, blef den trettio år senare af med det lilla den hade
kvar. Allt reducerades under kronan. Sammaledes gick det ock
med klostrens såväl jordagods som stadstomter. Af de förra
anslogs en del åt de fattiga i hospitalet, men de senare synes
kronan till en början velat själf disponera, liksom vi sett att
den ock till en början omhändertog själfva klosterbyggnaderna.
1561 befallde Erik XIV Hästesko att igenkalla alla
olofli-gen försålda och förskingrade klostertomter i staden, och han
var så mån om dem, att han ej ens tillät deras försäljande för
kronans räkning. Men under Johan Hl, som i detta afseende
var liberalare och äfven själf bortdonerade en och annan
klostertomt åt sina tjänare, finna vi åter att magistraten opåtaldt för
stadskassans räkning bortsålde den ena klostertomten efter den
andra. Emellertid voro ännu ej ens vid periodens slut alla
klostrens stadsgårdar disponerade, enär kyrkoherden Nils Magni
1616 anhöll om en sådan i ersättning för tvenne tomter, som
hans föräldrar mist „vid gaturifningen".
Likasom med de fasta godsen, gick det ock med de
kyrkliga inrättningarnas lösa egendom. Redan 1530 hade kronan
genom den s. k. klockskatten beröfvat kyrkor och kloster den
största klockan de egde’). Sedan kom ordningen till det
öfriga inventariet. Kyrkans gamla kasulor och dalmatikor blefvo
väl liggande i dess sakristia, men klostrens mässereden fördes
till slottet, hvarest de obegagnade lämnades att förmultna.
Endast undantagsvis kunde någon af de gamla persedlarna ännu
komma till heders under den nya regimen, såsom t. ex. ett
mäs-serede, som 1552 från slottet fördes till Tavisalmi nya kyrka
för att där begagnas vid gudstjänsterna2). Kyrkornas dyrbarheter
’) A. H. V, 167.
’) A. H. III, 91.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
