Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
563
tade föra pennan, rådmannen Tesche var ock „en gammal
utlofvad man" och därtill döf, rådmannen öman „laborerade med
svindel", så att han på åratal knappt alls kunde deltaga i
arbetet, Jost von Borgen, öfver 80 år, vandrade på grafvens
brädd. Af ekonomiska skäl — då staden ej hade några
inkomster — kunde rådmännens antal omöjligen uppbringas till det i
1694 års stat fastställda sextalet. I regel räknade rådet ej mera
än tre medlemmar, förutom borgmästaren, af hvilka en ofta
därjämte var sekreterare. 1734 måste borgmästaren med tillhjälp
af en rådman och den såsom sådan adjungerade postmästaren
sköta alla stadens affärer. 1736 fanns det åter endast en
rådman, hvarför justitiekollegiet måste förständiga magistraten att
skyndsamt komplettera sig eller ock adjungera bisittare af
borgerskapet *).
Men detta var, dess värre, lättare sagdt än gjordt. Ty
ingen ville under de rådande svåra förhållandena gärna träda in
i rådet, vare sig såsom ordinarie eller bisittare. Johan
Weck-rooth vägrade, ehuru upprepade gånger väld, att träda i rådet,
skyllande än på sina affärer, än på sin sjuklighet. Justitiekollegiet
fann skäl att befria honom, men ansåg sig en annan gång böra
strängt tillrättavisa Hedenius och Oudar för det de „gjorde sig
stupida" och ej ville låta adjungera sig som bisittare i rätten. De
ville emellertid ej gå dit, emedan de fruktade, att „deras möda dock
skulle vara förgäfves, enär ingen lydde magistraten". Ännu 1773
konstaterar guvernören Engelhardt att magistraten åtnjöt „wenig
Ansehen". Först på 1770- och 1780-talen kunde rådmännens
antal någon gång uppdrifvas till fyra.
Äran att sitta i rådet var ej vidare stor. Rådsherrarne
förbjödos att kalla sig „senatorer" såsom under svenska tiden,
och från allmänhetens sida var ej att vänta annat än spe och
hån. Tillvitelsen att vara en „muschik" och dylikt mer voro de
dagliga ärebetygelser, som kommo rådsherrarna till del2). Med
sina fåtaliga betjänte hade rådsturätten ej ens makt att bringa
sina utslag och domar i verkställighet. „Rättvisan var sålunda"
— såsom justitiekollegiet en gång sade — „såsom en klocka
utan kläpp". Enligt justitiekoliegiets förordnande var det väl
’) J. C. 29.
*) „Der Vorwurf eines Muschiks und was dergleichen mehr sind die tägliche
qvasi Ehrenbezeugungen".
Doks ring»
an-soondo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
