Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte kapitlet: Den nya kommunalförvaltningens första kvartsekel 1876—1900
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STADENS KÖPTA FASTIGHETER. TRÃNGSUND. 1043
tydigt, att af Ravansaari ö 6 desjätiner 1,128 3/, famnar jord,
bildande en smal landremsa invid sundet längs öns östra strand,
blifvit till staden öfverlemnade med full eganderätt, medan den
öfriga delen af kronoholmen tillerkänts de därboende lotsarna.
Dâ staden emellertid var 1 behof af ökadt utrymme för sin hamn,
beslöto stadsfullmäktige 1879 att ingâ till senaten med anhâllan
att Ravansaari holme 1 dess helhet mätte af staten till Viborgs
stad öfverlämnas och lotsarna anvisas plats â närbelägna holmar
- en anhâllan, som följande âr, pâ lotsstyrelsens förslag, modi
fierades därhän, att lotsarnas dispositionsrätt till holmen skulle
inskränkas till nödig plats för deras bostäder och bäthamn
m. 111., hvarvid staden skulle tillerkänna dem skälig ersättning
för den jord de härtills begagnat, men hvilken nu komme att
frängâ dem. Àr 1883 fick staden sâlunda rätt att af kronan ar
rendera Ravansaari för alltid, mot villkor att lotsarna skulle fâ
bo kvar och staden i deras ställe erlägga den af holmen ut
gäende kronoräntan. Härmed hade staden vunnit fri dispositions
och besittningsrätt till hela Ravansaari.
Om staden - säsom vi funnit - hade tydliga bref pâ
sin eganderätt till Ravansaaristranden, kunde däremot frân dess
sida icke framställas nägot lagligen giltigt skäl för dess an
sprâk pâ Uuraansaarisidan, ehuru ocksâ där en del lastage-
platser sedan gammalt funnos. Detta förhâllande ledde omsider
1887 till en längvarig tvist med egaren af hemmanet n:0 2 i
Trängsunds by, handlanden V. Pikoff, inom hvars râr en del af
hamnomrâdet befann sig. Ehuru staden stödde sina ansprâk
pâ särskilda förordningar ooh handlingarl), gick den dock, dâ
den ej kunde framställa nâgot säkert ätkomstbevis, med förlust
ur processen 1893. Det hade därjämte under rättegângens för
10pp ffamgätů, att staden ocksâ fôrsummat att bevaka sin
rätt vid skiftet af Trângsunds och Monola samfälligheters fiske
vatten 1849 och 1850 samt att Pikoffs strand ej förr än
1856 begagnats säsom ankarplats 2). Emellertid kunde staden
’) T. ex. fjärde punkten af Kongl. resolutionen af *°,", 1638, fjärde punkten
nf Kongl. resolutionen af 1’/, 1642, 32 ё i seglationsordningen af “‘/, 1646 och 33 §
1 seglationsordningen nf ‘“/, 1668 äfvensom ukasen af "/„ 1780.
’) En annan stor rättstvist hade staden vid medlet af 1890-talet med Joen
suufirman Cederberg &. C:o, hvilken sâsom sin lastningsplats begagnnt den utanför
Trângsund belägna Ryövälinniemi ndde vid Tapolaviken. Dä dennu udde ansâgs
höra till stadens yttre hnmnomräde, ehuru den ej i hanmordningen särskildt nämn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
