Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN ALLMÄN KLAGAN. 61
Här ingen stämma skallar,
Ej ljuder hästars gång;
Blott Herrens vindar susa
Sin gamla melodi,
Och Herrens åskor brusa
Som förr på Sinai.
Ej blomstra rosor röda
Vid detta bergets rand,
Här inga bäckar flöda
Att vattna öknens land;
Ty heta vindar qväfva
Allt lif, all kreatur,
Blott Herrens örnar sväfva
I himlens blå azur.
Förstår du dessa kala
Och tysta stenar, säg,
Som ännu till dig tala:
<eHär hade Gud sin väg.”
Ser du bland dunkla töcknen
En väldig skepnad der,
Som vandrar tyst i öknen?
Se, Mose sjelf det är.
Se der: i jättestilar,
Desamma dag från dag,
På bergfast grund Aa hvilar,
Guds rena, helga lag!
På skuldbetyngda jorden
Med stenhård blick /an ser
Och, aldrig rubbad vorden,
Förskoning aldrig ger.
Ej glädjens rosor röda
Invid hans klippvägg stå,
Ej lifsens brunnar flöda
Utur hans stenar grå,
Och menskobarnet bäfvar
Och här sitt intet ser,
Och kring dess hufvud sväfvar
Domsörnen hotfull ner.
Bort falska gudar alla
Och eder tomma tröst!
Här må du nederfalla
Och slå dig för ditt bröst
Och säga: Med mig arma
Till doms, o Gud, ej gå!
Vill du dig ej förbarma,
Hvem kan för dig bestå!
Och när du här med bäfvan
Har böjt de matta knän,
Så gå med helig sträfvan
Dit ängeln visar hän
Och flyg på längtans vingar
Kring berg och dalar ut,
Till dess du upp dig svingar
På Golgatha till slut!
GEROK.
a
0
«HERRE, HO TROR VÅR PREDIKAN?”
När trogna föräldrar under dagar och veckor
vakat öfver sitt sjuka barn, och det oaktadt dö-
den beseglat sitt byte: när åkermannen plöjt, harf-
vat och sått, väntat och bedit om frukt, och det
ändå blir missväxt; när lifräddningsbåten gång på
gång varit det sjunkande fartyget nära, men be-
ständigt tillbakadrifvits och ändtligen ser allt hopp
vara slut; när en trogen pastor i åratal predikat,
bedit, förmanat, och frukten det oaktadt är ringa;
då förstår man något, hvad Esaias kände, hvad
Johannes kände, då han med tanken på, huru
Herren Jesus mottogs
i verlden, lade den profetiska veklaganihans mun.
Jesus hade predikat, hade gjort underverk, hade
föregått med goda exempel, och "ändå trodde de
icke på honom.” I dag höres Jesu bekymrade
stämma tillsammans med den dystra stormen
utanför, med hvarje kristens bönekamp inför Gud,
med gråtande mödrars och sorgtyngda fäders
suckar, och i den stämman hör jag kärlekens halft
förebrående, halft förtviflade fråga:
«Herre, ho tror vår predikan?”
Vi skola betrakta vår text med den frågan qvar
i tankarna. Vi märka då allra först, att
evangelii frukt är sällan så rik som man väntade.
Våra förväntningar krossas ofta af menniskor-
nas otro. Våren är skön och sådan är ock för-
sommaren, men sedan blir det ändå ofta ingen
frukt. När Johannes predikade, lopp hela landet
efter honom, när Jesus predikade hade han ända
till sju a åtta tusen åhörare. Allt såg lofvande
ut, allt bådade godt, men ack, huru liten frukt,
<fändaåa trodde de icke på honom.” När han står
inför rätten, finnes ingen, som försvarar honom,
när han hudflänges, höjer ingen sin röst som en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
