Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN ALLMÄN KLAGAN. 63
man, som Messias, borde komma. Stor var den
tiden, men hurudan är vår?" Finnes det någon,
som :
vill byta vår tid
mot en annan? Om vi i dag finge välja att lefva
på hvilken tid som helst i hela: verldshistorien,
skulle väl en enda af oss hellre vilja lefva på nå-
gon annan tid än vår? För visso icke. Det har
aldrig funnits en tid så skön som vår. Aldrig har
det yttre lifvet varit så beqvämt, så fullt af förmå-
ner och rättigheter som nu, aldrig har Guds ord
förkunnats så rikligt som nu, aldrig har Guds rike
gått framåt med en sådan kraft som nu, aldrig
hafva vi kunnat
förstå Guds ord så lätt och rätt som nu.
Alla tidsåldrar tjena oss. Kristi dagar tjena
oss. Apostlatidehvarfvet tjenar oss. Medeltiden
sträcker ut sin varnande hand emot oss. — Refor-
mationstiden ropar: friskt mod, revolutionstiden
säger: drömmen icke om det, som är omöjligt.
Alla tiders lärde och snillen tjena vår tid, som
står der som
alla tidsål!drars drottning.
Nu borde hela verlden vara Herrens, nu borde
alla riken tillhöra Kristus. Hvilken frukt bär vår
tid? "Ändå trodde de icke på honom.” I Ryss-
land nihilism, i England ateism, i Tyskland so-
cialism, 1 Sverige allt ondt i smått, 1 Amerika allt
”ondt 1 stort, med ett ord, otro, otro. Har otron
någonsin förr varit så fräck, så vidt spridd, så ga-
len som nu?
Har anarkismen någon framtid,
har ’"striken” någon framtid, har gudlösheten nå-
gon framtid? . Ja, väl, i den elden, som aldrig
släckes, och der matken aldrig dör. Men icke på
jorden, icke i våra dagar. Det är galenskap,
men af det slag, som icke utgår utan blodsutgju-
telse. - Krig, hunger och pest, se der
Guds straffande treenighet,
som han än i dag måste sända, för att lära verl-
den frukta och lyda honom, som har all makt i
sina händer: De rikas hårdhet, de fattigas trots,
se der två beståndsdelar, som tillsammans utgöra
en landsolycka, och båda bero på, att vi icke tro
på Herren Jesus, som gör den rike mild och den
fattige tålig. Huru många gamla församlingar
likna icke i vår tid Jesu tids judar. Formen haf-
va de, namnet hafva de, stora ord föra de på
tungan, men intet mera hafva de. O, att Gud
finge sända ännu en allmän väckelse ibland vårt
svenska folk innan straffdomens tid utbryter! O,
att han finge visa sina kristna och i synnerhet de
friaste ibland dem, att Guds rike icke består i
ord utan i kraft, och att den kristendom, som en-
dast omvänder tungan, men icke räcker till hjer-
tat, handen, foten och penningepungen, är in-
genting värd, och att sådana kristnas efterkom-
mande blifva ett lösaktigt slägte.
Hvad vår Synod behöfver
är en allmän, genomgripande väckelse. De krist-
na behöfva det, de andra behöfva deti synner-
het, ty det finnes allt för mycken otro ibland oss.
När vårt folk på utkanterna under stor glädjerö-
relse hörer Guds evangelium, så sitter mången i
de äldre församlingarna hemma och sofver1i både
andlig och lekamlig mening. ’’Och ändå trodde
de icke på honom.”
Ovillighet att tro
verkar omöjlighet att tro. "Den som vandrar i
mörkret vet icke hvart han går.” Det är Guds
straff, och det är fullt "rättvist, att den, som län-
ge stått emot Guds kallelse, blir förhärdad deri-
genom. I käre läsare, som nu i så många år haf-
ven hört Guds rena, klara ord, huru och hvad
har det fått verka 1 edra hjertan? Gud vare lof,
att vi få lefva i en tid, då Guds ord finnes rikligt
i landet och särskildt bland vårt folk. Men hvad
har det fått verka? "Många af. de gamle, gråna-
de hedersmännen äro inför Gud intet annat än
formkristna, och många af dem synas så kalla
och oåtkomliga, att allt hopp om deras räddning
synes vara ute. En stor del af vår ungdom är
ovanligt långt bortkommen både i grof ogudak-
tighet och grof otro. Det synes blifva allt värre
med dem. - Och Gud låter sitt ord fortfarande
förkunnas, men på dem, som stå emot, verkar
det förhärdelse. - Textens ord äro hårda. Att
Gud skulle förhärda en menniska synes oss så
hemskt; att:vi nästan rygga tillbaka vid blotta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
