Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VISSHETENS GÅFVA. 83
Visshetens gåfva.
BARNATRO.
Nu skymmer den höstliga dagen,
Nu vissna de glada behagen
I sommarens grönskande skrud,
Och trötta, som barn uti qvällen,
När brasan har slocknat på hällen,
Gå blommornas själar till Gud.
Så säg mig, du flyende svala,
Hur vill du i rymder så kala
Nu hitta din villande stig?
— O, det ingen sorg mig bereder!
Min himmelske fader mig leder,
Han visar nog vägen åt mig.
Du fattiga sparf uppå taket,
När allt är så öde och naket,
Hvad skall du försörja dig med?
— Min fader skall stöda mig vingen;
Förutan hans vilja skall ingen
Af oss falla hungrande ned.
Du björk, som nu vindarna plundra,
Jag månde väl fråga och undra:
Hur skall du ej frysa i snön?
— O, banna ej himmelens väder!
Min älskade fader mig kläder,
När våren å nyo är grön.
Men du i den härjade parken,
Du vissnade löf uppå marken,
Hur hårdt att så värnlös dig se!
— Guds verldar, af under så fulla,
Rotlösa i rymderna rulla;
Jag har samma fäste som de.
Och du, o min ljung, du, den sista,
Som lefnadens rodnad skall mista,
Säg, sörjer du icke att dö?
— Hvi skulle mig vintern förskräcka?
Min fader, han skall mig uppväcka
En gång ur den djupaste snö.
Hur vet du det, hedarnas dotter,
När döden går ut uppå slåtter
Och sommarens blommor, de slås?
— Förgäfves han grafvarna gräfver;
Vår fader i himmelen lefver:
Så kunna vi icke förgås!
Haf tack, du min älskade ljufva
Och bleknande skogarnas tufva!
Din röst ur mitt innersta går.
Jag vet, att de mulnande höstar
Ej rubba den tro, som förtröstar,
Den själ, som Guds kärlek förstår.
«Om Gud nu så gräset bekläder,
Som här med sin fägring oss gläder
Och redan i morgon är torrt;
Vi klentrogne alla och svaga,
Hur vilje vi sörja och klaga,
Att Gud skulle glömma oss bort?”
Vår fader i himmelen känner
Den suck, som vårt innersta bränner,
Han mins oss i lust och i nöd.
Så vilje vi söka hans rike,
Att aldrig från honom vi vike, —
Hans barn uti lif och i död!
Z. TOPELIUS.
«VI VETA, ATT HAN ÄR KRISTUS, VERLDENS
FRÄLSARE.”
Joh. 4: 27—42.
Den, som är fullt viss om en sak, kan lättare
öfvertyga andra, än om han sjelf tviflade. En
personlig visshet och öfvertygelse eger hardt nära
otrolig öfverbevisningskraft. Vi må med allt
skäl framhålla vigten af det objektiva, men hvad
vi alltid måste lägga vigt på, är den oerhörda be-
tydelse som ligger deri, att hvarje kristen för sin
egen del och i sin egen erfarenhet vet
på hvem han tror.
Vi lägga för liten vigt på den sanna kristliga
hänförelsen, och derföre äro vi också ofta så kalla
och liknöjda som om vi helst ville slippa undan
vittnandet om Herren Jesus. I andra förhållan-
den prisa vi högt den nitiska hänförelse, som icke
vill veta af några hinder, men i vår salighetssak
och när det gäller Guds rike, skola vi alltid vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
