Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
DEN ANDLIGA HELSOFRÅGAN. 157
sörja öfver dem här, få förlåtelse för dem här, än
att "dö i dem”, med domen öfver sitt skyldiga
hufvud. Fresta icke Guds tålamod för länge,
min läsare! Du kan det, gör det icke!
«Då trodde många på honom.”
Gud vinner segrar i verlden. Många göra ho-
nom emot, det är sant, många tro på honom och
frälsa sina själar; Guds vittnesbörd kan ej blifva
utan frukt. För dig är det dock det vigtigaste,
om det fått bära frukt på ditt hjerta eller ej. Per-
sonligen gör det ingen nytta i hela verlden, om
din familj, din maka, din slägt blir frälst, om
icke du sjelf blir det. Tänk på det, det är hög
tid! Gör ett klokt val! Sök din Frälsare nu!
Svara icke nej på kallelsen. Gå med, med!
Den andliga helsofrågan.
FARISEEN OCH PUBLIKANEN.
I judatemplet upp två israeliter vandra
Att egna Jehovah en hvar sin bönegärd:
Den ene farise, en publikan den andra;
Den förre lagens tolk, af Gud den andre lärd.
«Dig tackar jag, min Gud!” — så fariseen beder —
<Att ej som andra menniskor jag lefva plär:
En föresyn i dygd, en man af tro och heder:
Ej röfvare ock ej som denne man jag är”.
Men publikanens bön i dessa ord sig kläder:
<£O Gud, mot mig af nåd miskundsam var och huld!”
Han ej i templet fram likt fariseen träder:
På tröskelns bönepall bekänner han sin skuld.
Nu dallrar rättvis våg i högste domarns händer,
Med himlens vigter på. Af bönens kämpar, hvem
I denna täfling vann? Jo, tullnär n återvänder,
Rättfärdigad långt mer än fariseen, hem.”
Se’n dessa grundlagsord den samme Guden skrifver,
Som under blixt och dån steg ned på Sinai:
<<Den som sig höjer upp, likväl förnedrad blifver:
Den, som förnedrar sig, skall en gång upphöjd bli.”
Så löd den vishetsdom, rättfärdigheten fälde.
Af ytlig, vrångvis verld ej döms på lika sätt.
Hur många ""ädle”, högt på dygdens skala stälde,
- Uppå dess noll-grad stälts af Aller Högsta Rätt!
Se der en hjelte båld, som usla likar dömmer!
««Fullkomlighet och ljus” i guldskrift bär hans bröst.
Hvad mer! En pyntad graf, som multna benen gömmer:
Ur svarta hvalfvet hörs blott dödens hemska röst.
Väl några lagens bud af honom slafviskt lydas,
Men deras bokstaf blott. Hur sjelfförnöjd och trygg!
Hur vränges ordet ej, hur sanningar förtydas!
Kameler sväljer han, men silar ängsligt mygg.
Med falska läppars lof sin Jehovah han prisar;
I tempel, gatuhörn det sjungs ett stolt ""Hallel”!
Dock hör, dess föremål slik hyllning från sig visar:
«<Haf bort din visas larm; jag skyr ditt psaltarspel.”
Ett ståtligt babelstorn man öfvermodigt murar,
Hvars spira, tror man, upp till himlen räcka skall.
O ve! En iskall vind, förgängelsen, der lurar —
Han sopar tornet bort. — Så högmod går för fall.
I hatets kalla dal, en vrå djupt mellan bergen,
Dit ingen solblick når, en bortstött usling bor,
Förfallen urtidsgrift, ej prydd med oskuldsfärgen:
På gråa hällen fritt den dunkla mossan gror.
Med blygsel ser han upp till Zions tempeltinnar:
Uti hans själ sin eld har lagens åska tändt;
Hur sällsamt lifvets tråd den helga Nornan tvinnar:
En gryning nådens sol i grafvens natt har sändt.
Uppå hans helgedom förderfyvet tryckt sin stämpel;
Der läses: "Synd och skuld”. —En blixt! Hon står i brand!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
