Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
riktigt, om slägtskapen icke synes liten, synes
hardt nära utplånad?
Men dit vill -:man leda Eder,
Man vill säga Eder, att den sanna, allvarliga kri-
stendomen icke är tidsenlig på engelska eller i
Amerika. Mian vill narra den tron 1 Eder, att
Beecher, Thomas och Swing representera den
rätta, amerikanska och eftersträfvansvärda kri-
stendomen, fastän en sann kristen i Amerika och
Sverige måste hafva samme korsfäste Frälsare,
samma försoningsmedel och samme Gud.
Det är således af den yttersta vigt, att I, unge
kristne vänner, 1 en sådan tid och under så myc-
ken och fin förförelse hafven den satsen klar hvar
och en för sig:
unge vänner.
Hvartör jag är en kristen.
Strider och motsägelser skola icke göra oss
förtviflade. Nej, segern hörer oss till, men fien-
derna skola göra oss den ofrivilliga tjensten, att
våra fästningsmurar blifva bättre befästade och
att vårt svärd hålles blankt och skarpt, redo till
sanningens och trons försvar. Och der behöfves
ungdomens eld och hänförelse, mannaålderns kraft
och insigt och ålderdomens mogna erfarenhet och
visdom. Gifve den gode Guden oss alla någon
af dessa goda gåfvor!
Med en kristen förstå vi icke blott en person,
som sjelf kallar sig så, utan en som ock sjelf mot-
svarar detta namn. I våra dagar vilja otrosmän
och framför allt alla slags rationalister eller för-
nuftsdyrkare gerna heta kristna, ehuru de icke
hafva någon rätt till en så skön benämning. En
kristen har sitt namn och sitt lif från Kristus sjelf.
Genom Guds helige Andes ledning har han blif-
vit förd till den rätta tron och qvarbehållen i den-
samma. För honom är bibeln Guds ord, den
korsfäste Frälsaren med sitt lidande, död och
uppståndelse den enda salighetsgrunden, synden
hans svåraste onda, och Kristi kyrka med sin
sköna bekännelse och gudstjenst hans andliga
hem och medlemskapet i henne härnere ett sa-
ligt hopp och pant om det himmelska medbor-
garskapet med helgonen. Hans andliga lif är ett
verkligt sådant med erfarenheter af ljus och mör-
ker, frid och nöd för hvarje dag. Han växer in
i Guds heliga frälsningssanningar mer och mer
under årens lopp, men icke från mästarens utan
VID HEMMETS HÄRD.
från lärjungens ståndpunkt och på jorden börjar
han lefva för himmelen.
Jag är en kristen, emedan jag har ett samvete
och har hört och påaktat dess röst.
Hvilket omutligt vittne har icke Gud beställt
åt sig i menniskornas samvete! I alla tidsåldrar,
bland alla folkslag och under alla möjliga lefnads-
förhållanden höres dess vittnesbörd och dess dom,
understundom sker det sakta och vemodsfullt som
ett mollackord i en jubelkantat, som aftonvindens
aningsfulla susning på sommarqvällen. Något
fattas, hjertat har ett tomrum, man är lycklig
och dock olycklig, man längtar efter något bättre,
högre, som skulle gifva åt anden, hvad han kän-
ner sig behöfva. Mången ungdom har trott, att
den jordiska kärleken skulle fylla det tomrum-
met och tillfredsställa detta behof, och en sådan
tanke innehåller mer än mången tror. Lycklig
den yngling och den jungfru, som vid foten af
Jesu kors helgat äfven en jordisk kärlek och som
ock derför med glädje väntar på den lycka och
frid, som ett lyckligt hem på jorden har att er-
bjuda. Men den jordiska kärleken är ej nog.
Hjertats allra heligaste är än tomt, och när den
jordiska kärleken hunnit öfver förlofningen och
bröllopsdagarne, och de unga älskande gjort den
vanliga upptäckten, att ingen af dem var en en-
gel, så kännes behofvet af något högre och him-
melskt äfven i det lyckligaste jordiska hem, hvil-
ket dessutom är som bäst blott en tillfällig inrätt-
ning.
Men understundom höres samvetets dom äfven
på ett annat sätt. Det mörknar der ute, fastän
solen ej än gått ned. Vindens röst har tystnat
qvalmet har varit olidligt, molnen tjockna der
bortom vesterns kullar, enstaka blixtar korsa hvar-
andra i skyn, de synas oftare, molnet rullar sin
hemska tyngd framåt, allt hastigare blir dess lopp,
åskans dån blir mera döfvande, stormens furier
äro lössläppta, och menniskan känneri detta ögon-
blick huru liten hon är, huru rättvis Gud är och
tror kanske att hennes sista stund är inne. Men
just så kan samvetet vittna. ÖO, när en menni-
ska får se den mörka taflan af ett i synd förspildt
lif, får se huru dåraktig och brottslig hennes otro
har varit, får se döden och domen och fördömel-
sen ansigte mot ansigte — det är en syn, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
