Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
174
åren fortskrida, grundas och rotas hennes själ allt
mera, Kristus blir hennes lif i allt högre bemär-
kelse och med allt större längtan lyfter hon sin
trosblick mot höjden, sägande: Jag åstundar skil-
jas hädan och vara när Kristus, hvilket ock myc-
ket bättre vore. Och när hemförlofningens stund
en gång är inne, så må seglatsen öfver lifvets haf
hafva gått genom huru svåra stormar som helst,
inloppet i hamnen blir lugnt och fridfullt. Dö-
dens natt blir en af nordens midsommarnätter —
aftonrodnaden är på samma gång morgonrodnad.
Jag hafver kämpat en god kamp, och jag hafver
behållit tron, härefter är mig förvarad rättfärdighe-
tens krona. — Jag vet, att min förlossare lefver
— och gladt lutar barnet sitt hufvud mot Frälsa-
rens bröst — och så är flyttningen skedd — den
bräckliga stofthyddan nedslagen och evighetshu-
set taget 1 besittning.
Millioner frälstas enstämmiga vittnesmål i lifvet
och i dödens stund förvissar mig derom, att dessa
erfarenheter äro verkligheter och icke drömmar.
Men så vill jag lefva, så dö — den saligheten vill
jag ega, derfor är jag en kristen.
Jag är en kristen, emedan jag vet, att Kristus är
menniskoverlåens ende, men ock tillräck-
lige Frälsare.
Redan den hedniske filosofen kom till den slut-
satsen, att endast en Gud, eller en af Gud upp-
fyld menniska, kunde lära oss sanningen. Histo-
rien lärer oss detsamma, men en Frälsare måste
ock vara en försonare. Hafva vi icke redan sett,
att behofvet af frälsningen alltid gifvit sig form i
behofvet af försoning. Men en sådan Frälsare
var Kristus. Hans gudamenskliga personlighet
lämpade honom, och endast honom, att utföra
detta stora värf. Derför tro vi på Kristus såsom
Guds och menniskones son, såsom vår sannings-
lärare, vårt ideal på den goda vägen, men ock
såsom vår försonare, som betalt syndens skuld
och frambragt den eviga rättfärdigheten. Vi til-
låta oss att här anföra, hvad en af Sveriges yp-
perste lefvande teologer härom yttrade för några
år sedan:
Den innersta kärnpunkten i Kristi kristendom,
den allt det öfriga uppbärande grunden i bibelns
kristendom, är Kristi person såsom verldsförsona-
yen. Och detta motsvaras ock af vårt hjertas
VÄDDAPNANDEN I SVEA RID)
kraf. Ty det är visst: djupare, outplånligare än
allt annat ligger i hvarje menniskobröst den käns-
lan, att vi behöfva försoning, godtgörelse inför
den helige Guden för allt hvad vi mot honom
brutit och bryta. Detta försoningsbehof ligger
till grund för hela hednaverldens religiösa lifs-
yttringar, det vittnar detta samvetsrop med en
högljuddhet och en kraft, som ej kan nedtystas,
öfverallt hvarest skuldbelastade syndare finnas;
den kan aldrig fullständigt utplånas, denna törst
efter försoning, icke ens der, hvarest filosofens
sjelftillräcklighet eller lättsinnets sjelfförbländelse
göra allt för att förinta den.
Men försoningen, hvarefter vårt hjerta längtar,
kräfver med nödvändighet Gudamenniskan. Skall
en verldsförsoning ske, så måste hon ske genom
en personlighet, som å ena sidan verkligen tillhö-
rer oss, och som kan handia och offra 1 mensklig-
hetens namn, och som å andra sidan står 1 den
ställning af absolut gemenskap med det gudomliga
väsendet, att han kan underhandla med Gud om
vår frälsnings sak, kan i kraft af sin persons oänd-
lighet bära upp hela slägtet såsom dess medel-
punkt och allt sammanfattande målsman, kan i
oändlig kärleks medkänsla tillegna sig och bära
hela mensklighetens nöd samt genom oändlighe-
ten af sin person gifva absolut värde och bety-
delse åt sin sjelfuppoffring för oss. (ULLMAN.)
Huru mycket besvär har icke otron haft med
denne vår Frälsare och vår Kristus, med både
hans person och verk! För att bortförklara Kristi
gudomliga natur, har man nödgats antaga under-
verk ännu större än det bibliska. Man har gjort
Jesus, den store profeten från Nazareth, ideal-
menniskan, menniskan i hennes fullkomliga ut-
veckling till — hädelsen är ej vår — en lögnare,
bedragare och hädare. Ty det är visst, att Kristi
vittnesbörd om sig sjelf innebär ingenting mindre
än hans verkliga gudom — är nu det vittnesbördet
icke sant, huru kan man då, såsom dock rational-
ismen, efter snart två tusen års försök att slippa
det, måste göra, huru kan man kalla Jesus ideal-
menniskan?
Likaså med afseende på den bibliska läran om
Jesu uppståndelse. Evangelisternas och apost-
larnes vittnesbörd om den första kristna påskda-
gens händelser är så enkelt, på sak gående och i
sak så enstämmigt, att de mindre olikheterna i
detalj, här som vid hvarje vittnesmål, blott be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
