Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
244 VID HEMMETS HÄRD.
En ung man, lockad genom Kaliforniens guld,
begaf sig på resan för att i det mångprisade lan-
det söka sin lycka. Hemmet, sin unga hustru
och sitt enda barn lemnade han, och huru svårt
det än var för honom att skiljas ifrån sina kära,
hoppades han dock, att snart kunna låta dem
komma efter till sitt nya hem i guldlandet, så
snart han funnit hvad han sökte. Men hvad
hände? veckor, ja månader förgingo och de qvar-
blifne sågo förgäfves ut efter det väntade bud-
skapet. Hans förhoppningar slogo fel. Men
efter en lång, ängslig väntningstid anlände bref-
vet med uppmaning: ’’"Kom!” Allt hvad de hade
blef skyndsamt sammanpackadt och den långa
resan till det fjerran landet anträddes, ångaren
styrde sin kurs mot det efterlängtade målet. Den
största delen af färden var lyckligt tillryggalagd.
Då ljöd plötsligt förskräckelseropet: "elden är
gös!” Förskräckta rusade passagerarne på för-
däcket. Alla pumpar sattes i rörelse för att
släcka elden — men förgäfves. Elden spred sig
omkring vidare. Faran hotade allt mer, helst
som det fans ett krutmagasin om bord. Inom
kort tid skulle elden bana sig väg dit och föror-
saka en fruktansvärd explosion. Räddningsbå-
tarne utsattes skyndsamt för att bringa passage-
rarne till den icke så aflägsna stranden. Alla
trängde sig till båtarne. De fyldes på ögonblic-
ket, de voro små och få. Blott en ringa del
kunde inrymmas. Den ene efter den andre stötte
ut från fartyget, den ene efter den andre aflägs-
nade sig, men en stor del måste qvarstanna.
Faran växte från minut till minut — o, huru lång
blef icke tiden för de i dödsångsten qvarstan-
nande att vänta på de återvändande båtarne! Och
dock kunde icke ens denna gång alla medta-
gas. Den sista båten stötte ut. Inom få ögon-
blick måste skeppet gå i luften. ’Haf förbar-
mande, tag ännu mig och mitt barn med!” ro-
pade qvinnan om bord. "Det är omöjligt!” ljöd
det åter från båten. Hon ropade, bönfallande:
’Mottagen dock en enda!” Och de svarade:
«Men också blott en enda!” Då tryckte hon sitt
barn ännu en gång till sitt hjerta, kysste det,
räckte det ut i båten och sade: "Min son, när du
kommer till din fader, så säg honom, att jag har
dött för dig! Då utstöttes båten, några årtag af-
lägsnade den från skeppet — i luften for nu det
brinnande fartyget med en förskräcklig knall —
och modrens hjerta slog icke mer.
Är en syndig menniskas kärlek så stor, huru
mycket större är icke då den helige Gudasonens
kärlek, som dog för oss, han, som af ingen synd
visste!
När jag stundom om nätterna återvänder från
någon dödssjuk patient, fäster jag alltid blicken
vid ett fönster i vår källarvåning, hvilket jag ofta
sett öppnas eller stängas af en gammal gumma
med ett blekt, magert ansigte, grått hår och hvit
mössa på hufvudet. Närjag om dagen gick förbi
det lilla fönstret, satt hon vanligen med sin strump-
stickning i handen bakom den lilla hvita gardinen
och de vackra rosorna och geranierna, som hade
sin plats på fönsterkarmen; men på bordet fram-
för henne låg alltid bibeln uppslagen.
En natt, det var en rigtig kall och bister vin-
ternatt med snöyra och storm, satt hon ännu på
sin plats, då jag vid 3-tiden återvände från ett
sorgens hem, der en hustru måst gå bort från
man och fem barn. Gardinen var icke dragen
för fönstret, och en liten lampa brann på bordet,
så att jag ej kunde undgå att stanna och titta dit
in. Hvilket snyggt rum trots den stora enkelhet,
ja fattigdom, som tycktes råda derinne! De omå-
lade stolarne voro blänkande hvita, sängtäcket
med det blommiga öfverdraget såg nästan inbju-
dande ut, och på de dåliga väggarne smögo sig
slingerväxter vänligt och försökte dölja de värsta
platserna. Gumman satt vid bordet med den
uppslagna bibeln framför sig; men hon läste icke
— hon rigtade ögonen med ett sorgset uttryck
mot dörren, liksom väntade hon någon — och
hufvudet lutade hon liksom lyssnande mot fönst-
ret. Morgonen derefter kom" det budfuppntul
mig, att den gamla qvinnan var häftig sjuk, och
jag ilade derför ned i det lilla rummet, der hon
låg i sin säng med ett ansigte, hvarpå jag tydligt
kunde läsa det allvarligaste af alla ord.
Jag satte mig på en stol vid sängen, och kän-
nande henne på pulsen, frågade jag henne, hvar
hon erfor de största plågorna.
«Det är 1 bröstet, ” svarade hon med bruten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
