- Project Runeberg -  Vid hemmets härd /
250

(1890) [MARC] Author: Carl Aaron Swensson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

250 VID HEMMETS HÄRD.

mycket rikt fruntimmer, utropade han: "Nu är
det förbi med honom! Hon är rik; han kommer
att öfvergifva sitt yrke, för hvilket han har stor
fallenhet, och blifva ingenting annat än en rik
man — den onyttigaste af alla menniskor.” Detta
omdöme är allt för sant. Att endast taga emot
och njuta ’af en stor mängd af Guds silfver och
guld utan att använda något deraf för Herrens
tjenst och andras bästa, det är en af de lägsta
formerna för ett menniskolif. Men att en kristen
återlöst med blodet på Golgatha, icke har en
högre uppgift, det är ett förräderi mot Kristus
och ett andligt sjelfmord.

Likkistan var enkel och tarflig, hopslagen af
vanliga bräder. Inga blommor funnos på locket,
intet rosenfärgadt foder för den bleka pannan,
inga släta band på den grofva likskruden. Det
bruna håret var nätt tillbakakammadt, men ingen
mössa, med sin vackra knut under hakan, be-
täckte det samma. Den grymma nödens offer
låg i sin sömn.

’’Jag vill se min mamma,” snyftade ett litet
barn, då likbesörjaren påskrufvade locket.

«Det får du icke — gå ur vägen, pojke! hvar-
för tager ej någon bort ungen?”

Tåt mig se henne, blott ’en minut, ropade
den olycklige fader- och moderlöse gossen, i det
han hängde fast vid fattigkistan, och då han blic-
kade upp i det hårda ansigtet, strömmade heta
tårar ned för kinderna, på hvilka barndomens
friskhet aldrig funnits. ” Ack, det var svårt att
Höra honom ropas — Blott en: gange tillfart mig
se min mamma blott en gång till!”

Hastigt och grymt slog det hårdhjertade odju-
ret bort gossen från kistan, att han raglade under
slaget. Ett ögonblick stod den lille stilla och
flämtade af sorg och raseri; hans blå ögon vidga-
des hans läppar öppnade sig, en eld glimmade
genom hans tårar, då han höjde sin svaga arm
och med en röst, som var högst olik ett barns
skrek ut: ’’När jag blir en man, skall jag döda
dig för det der slaget.”

Emellan modern och det stackars öfvergifna
barnet funnos en likkista och en jordhög, och ett
monument, som var starkare än granit, var upp-

rättadt igossens hjerta till åminnelse af en hjert-
lös behandlig.

Rådhuset var uppfyldt till trängsel.

Är det någon, som försvarar denne man?”
frågade domaren.

En tystnad inträdde efter frågan, tills en ung
man med tätt sammanpressade läppar, ett ut-
tryck af ovanligt förstånd, blandadt med en stolt
tillbakadragenhet på sina sköna drag, steg fram
med fasta steg och lågande öga att försvara den
vilseförde och vänner saknande mannen. Han
var en främling, men så snart han började tala,
rådde en dödstystnad.

Hans lysande snille hänförde alla. Mannen,
som ej kunde finna en vän, blef frikänd.

«Må Gud välsigna er, min herre, jag kan icke.”

’<Jag vill ej hafva några tacksägelser,” sade
främlingen med en iskall ton.

"Jag — vet mig ej känna eder!”

"Vänta, jag vill uppfriska ditt minne. För
tjugo år sedan slog du bort en sörjande gosse
från hans moders anspråkslösa likkista. Jag var
den stackars eländige gossen.”

Mannen blef svartblå i ansigtet.

Har ni alltså befriat mig för att döda mig?

Nej, jag har en ljufvare hämnd; jag har räd-
dat lifvet af en man, hvilkens omenskliga hand-
ling stått framför mitt sinne under tjugo år. Gå
din väg och kom i håg tårarne af ett värnlöst
barn.”

Mannen böjde ned sitt hufvud med blygsel och
gick ut från en person, hvilkens högsinthet var
lika stor som ofattlig för honom, och den ädle
unge juristen kände Guds bifall i själen.

En gammal lärd troende teologie doktor sam-
manträffade en dag i ett sällskap med ett ungt
fruntimmer, som frågade honom om den rätta
betydelsen af ordet evig. Hon anförde dervid
de orden: ’"Gå bort i evig pina,” och önskade
höra, hvad som menades med "evig". Hon vän-
tade att få en lärd och tydlig förklaring af ordet
och förvånades, att hon icke genast fick ett svar.
Men då hon nu blickade upp i den gamle man-
nens ansigte och såg deri ett uttryck af djupaste
medlidande, under det några tårar rullade ned

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:50:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vidhemhard/0342.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free