Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294 VID HEMMETS HARD.
han tändt, skulle släckas i hans eget blod. Sällan
har ock så mycket berott på en enda mans lif och
vittnesbörd som den gången. Det är förunder-
ligt med den menskliga utvecklingens historia:
understundom går allting sin lugna, jemna gång
och ingen vet eller tänker, på hvilket eller hvilka
menskliga redskap saken beror, men vid andra
tillfällen synes hela verldens öde ligga i en enda
mans händer. Sådana ögonblick äro oftast län-
ge förberedda, men sjelfva korta, fastän så oänd-
ligt vigtiga och afgörande. Spårvexlaren är vis-
serligen en i och för sig ganska obetydlig person,
men i det afgörande ögonblicket, när det långa
och snabba snälltåget rusar fram, ligger, så att
säga, allas lif och öde i hans hand. I Worms och
Wartburg var Luther en sådan spårvexlare, och
på honom berodde, menskligt att tala, vid förra
tillfället, hela den Evangeliskt Lutherska kyrkans
utveckling och ståndpunkt. Så är ock särskildt
Luthers vittnesbörd inför riksdagen i Worms en
af de skönaste och mest storartade tilldragelser i
hela verldshistorien. Å ena sidan se vi allt hvad
den romerska kyrkan och kejsardömet kunde
åstadkomma stort och härligt: kejsaren sjelf,
den påflige nuntien, furstar, prinsar, prelater och
högt uppsatte män i lifvets olika klasser, och in-
för dem står å andra sidan en simpel munk, an-
klagad såsom kättare och med all utsigt att sluta
sina dagar på bålet. På ett bord framför honom
ligga hans böcker. Man är till en början mild
och vänlig mot munken, man begär endast, att
han snällt och fogligt skall återkalla hvad han i
dem hade skrifvit. Den mäktige kämpen, ty en
Herrens kämpe var dock denne munk, svigtar
liksom för ett ögonblick och ber om betänketid,
kanske mest i följd af sakens omätliga vigt. Men
nu är det redan följande dag. Betänketiden är
både slut och obehöflig. Luther står åter inför
denna verldens mägtige och högt uppsatte män.
Åter uppmanas han att återkalla. Denna gång
svarar han ljudeligt först på latin och sedan på
tyska. Fan. vill icke "återkalla utan beviskiom
misstag och felsteg Han frambär sitt härliga
vittnesbörd om samvetets frihet, såsom beroende
af klara och bindande skäl samt lefvande Guds
ord. Och då man affordrar honom ett kort och
bestämdt svar, aflägger han ett, som ger återljud
än idag. Bunden af Guds ord och samvetet kan
han ej återkalla, och med flammande blick och
trosglad stämma afslutar han sitt vittnesbörd med
de odödliga hjelteorden: "Här står jag och kan
icke annat, Gud hjelpe mig, Amen!” Spårvexlin-
gen var skedd. Medeltidens nedåt rusande tåg
var lyckligt invexladt på en ny bana.
ords auktoritet och samvetsfrihet hade ett odöd-
ligt vittnesbörd blifvit aflagdt. En frihetsprokla-
mation, icke för en viss klass af betryckta varel-
ser, såsom Lincolns, utan för hela menniskosläg-
tet under den nya tidens århundraden var utfär-
dad, och af den proklamationens kraft sker det än
i dag för våra ögon, att inga kättarebål eller in-
qvisitionsdomstolar finnas 1 detta frihetens skö-
naste hemland. Genom Luthers frimodiga vitt-
nesbörd i Worms tog ock reformationen ett stort
steg framåt.
I Wartburg skulle de evangeliske om möjligt
förenas. Tvistepunkten var isynnerhet nattvards-
läran. Zwingli och hans vänner kämpade tap-
pert, men Luther höll sig till sitt fasta fäste,
Guds eget ord. Detta är min lekamen, detta är
mitt blod, gälde mer för Luther än alla förnuftets
resonnemanger, och äfven om vi måste medgifva,
att vår lutherska nattvardslära ej hvilar ensamt
på instiftelseorden, så se vi dock af förhandlin-
garne vid detta möte, huru högt Luther värde-
rade Guds ord och huru sant och träffande han
kunde anmärka om de schweiziske reformato-
rerna: det bor en annan ande” i ederfanminosst
Lutherska kyrkan har alltså från början varit den
rätta och sanna bibelkyrkan, och detta har gjort
henne stark. Med sann hänförelse sjöng ock
Luther i sin segerpsalm "Das Wort sie sollen
lassen stahn”. (Guds ord de skolaslatanst
Guds ord består.) Hvar äro i dag dess forne
motståndare, huru många ens af de bildade kän-
na den första kristna tidens bibelfiender till nam-
net? Men Guds ord det föråldras ej. Bibeln ta-
lar i dag på hundradetals tungomål ochi millioner
exemplar om samme Gud och samma evange-
lium som förr. Dess klara fyrbåk visar än den i
lifvets och verldens stormar utkomne seglaren vä-
gen hem till den himmelske Faderns hjerta och
hus. Låt de vreda vågorna af en sjelfgod och
högmodig tid vräka sig i raseri mot dess grund-
valar. De stå dock fasta, ty de hvila pården
eviga klippan Kristus. Under oron och striden
lyser ljuset lika mildt och vänligt och med en
knappt anad eller drömd kärlek hörs den evan-
För Guds :
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
