- Project Runeberg -  Vid hemmets härd /
319

(1890) [MARC] Author: Carl Aaron Swensson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

WANAN GE SÖGON. 319

såg den klara himmelen derutanför, så måste äf-
ven jag skratta, och hela denna erfarenhet före-
föll mig som en elak dröm. O, huru lätt och
lycklig kände jag mig icke nu, huru glad och tack-
sam öfver min lott, tacksam mot både Gud och
menniskor. Det var afundsjukans gröngula glas-
ögon jag en stund begagnat.

Afunden är ett ondt och är en synd. Ormen
i paradiset är den förste afundsmannen vi veta
om. Denna synd bryter isynnerhet emot Guds
nionde och tionde bud. Der är en lust och ett
begär efter det goda, som Gud gifvit åt en annan.
Se på Kain. Se hvad hans afundsjuka bragte
honom att göra. Man har sagt, att afunden är
svenskarnes national-synd. Kanske det är sant,
kanske vi icke äro värre än andra. Ett är säkert,
vi äro ett afundsjukt slägte. Om en bland oss
utmärker sig framför andra, strax blifva. de andra
hans motståndare. Besitter någon duglighet och
energi framför andra, så talar hopen om envälde
och maktlystnad, och samma sång sjunges på
samma melodi i både stat och kyrka. Vi borde
ju i stället alla glädjas äfven öfver den enskildes
begåfning och framgång. Tänk, om alla hjelpte
hvarandra, men nu heter ordet ofta i stället:
stjelpte.

Vi svenskar äro på många ställen både många
nog och rika nog för att vara våra egne herrar,
om vi blott ville, men heldre än att vara eniga,
samhälliga och storslagna, tjena vi andra hela
vårt lif igenom. Jag kan icke vara med, om den
och den skall vara ledare, säger en; jag kan icke
vara med, om icke den och den blir ledare, säger
en annan, och så blir det ingenting af hela den
goda saken, blott för afundsjukans och småsin-
nets skull. I församlingen gå afund och förtal i
sällskap, slita vänskapsband, drifva vän från
vän, göra djupa sår, understundom kräftsår, som
aldrig kunna läkas. I familjen går afundsjukan
och svartsjukan tillsammans, skilja älskande ma-
kar åt, och göra det, som var himmelens förgård,
tlvett helvete på jorden. Bort med de gula
glasögonen. Begrafven dem, må de också al-
drig få en uppståndelse-dag. Jag undrar icke
på, att min vän, som egde dem, var blek och
mager och såg bedröfvad ut. Det vore nog att

göra hvem som helst olycklig att nödgas begagna

sådana glasögon. Huru dåraktig är icke afun-

den. Hvad får du mer derför, att du är afund-
sjuk på en annan? Intet. Blir du gladare? Nej.
Vinner du något? Nej, men du förlorar, förlorar
mycket, förlorar din sjelfaktning, förlorar dina
medmenniskors förtroende, förlorar din själsro
och frid, bryter mot kärleksbudet och begår en
svår synd. Och vi afundsjuke jordematkar skola
alla en dag varda jord igen och stånda till ansvar
inför honom, som är allas vår fader och som ska-
pat oss att vara bröder och systrar. Bort med
de gula glasögonen!

Dernäst försökte jag ett: par stora, fula blå
glasögon. Man omtalar öfverallt, huru stude-
rande vid läroverken tidigt anlägga glasögon,
för att derigenom tidigt se lärda ut — men de
stora blå glasögonen kunna säkerligen icke höra
med i den räkningen, ty de äro enormt fula och
lika onyttiga för den som tål ljuset, det klara,
bländande hvita solljuset. Jag begagnade dem
en tid, men såg nu som vanligt bättre utan dem
än med dem, och derför lades de snart bort,
emedan jag önskade att blifva van vid att tåla
hela ljuset och hela sanningen. Huru många
menniskor läsa icke bibeln med blå glasögon, och
så går sanningen dem förbi. Många kyrkobesö-
kare taga de blå glasögonen med sig under hela
söndagen. De tåla icke ljuset, icke sanningen,
och det är så beqvämt och oskyldigt att sitta der
bakom de stora, fula blå glasögonen, och taga
hvad man vill af predikan, af sanningen, och låta
resten fara. Bort med de blå glasögonen. Vänj
din själs öga vid ljuset, vid det rena,sanna sollju-
set. Ögonen bli svaga af lampljus och nattvak.
Uti Guds fria natur, bland bäckar och berg, ro-
sor och gräs, bland fågelsång och friska, glada
vårvindar behöfver man icke sina blå glasögon.
Låtom oss använda bilden. Lampljus är svagt,
lånadt, främmande ljus. När hjertat börjar tjena
främmande Gudar, får ett främmande ljus, så
blir blicken, trons blick, svag, då behöfvas de blå
glasögonen. Men låtom oss vandra såsom om
dagen, 1 solljuset, i vår Guds sällskap, så
kunna vi snart kasta bort äfven de blå glas-
ögonen.

Men nu började jag blifva riktigt trött af allt
hvad glasögon heter. Jag var färdig att icke
fråga efter dem mera. Men innan dess beslöt
jag att tala vid vår gamla, trofasta, grånade pa-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:50:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vidhemhard/0439.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free