Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKOLBIEDER.
ning eller bok — och så var det tid för afton-
måltiden.
Den var alltid enkel, men välsmakande. Dok-
tern förde ordet vid bordet. Fan satt der som
en fader ej blott för sin egen familj utan för alla
som voro der. Efter måltiden samlades man i
mindre grupper en stund, talade om veckans ar-
bete, tog farväl och gick till kyrkan för att åter
höra en kort men god predikan.
Så var Söndagen slut. Atmosferen i andligt
afseende var frisk och otvungen och derför natur-
lig. I doktorns hem omgafs man i all synnerhet
af denna verkligt kristliga och dock fria anda,som
gör själen så godt, stärker tron och gifver mod att
fortsätta såsom man börjat. Gud gifve oss mera
af den anden i alla våra läroverk och försarnlin-
gar. När det kristna lifvet blir verkligt, otvun-
get och fritt, så blir det tilltalande äfven för den
som ej strax gör det till sitt.
Sången 1 Paxton förtjenar sitt eget kapitel.
All sång, som var värd namnet, var student-
sång. Någon annan ledare lyckades icke att un-
der längre tid uppehålla något intresse för sången,
vare sig den fosterländska eller den andliga. Un-
der jubelåret 1867 reste en studentqvartett om-
kring 1 sällskap med dr. Hasselquist och andra
talare. Det var som en vårfläkt öfverallt, och
väckte till if ett aldrig förr erfaret intresse för
sången. Sedan kom det en tid, då nuvarande
pastor Sandell i Sverige var centrum för sångar-
betet i Paxton. Hans blandade kör säges hafva
varit något alldeles utmärkt i sitt slag. Derefter
kom den Neanderska perioden. Ett sångareför-
bund, bestående af vanliga elever vid skolan, or-
ganiseradas på hösten 1875. Det såg lofvande
ut, men så splittrades ’"Lusciniola” af en fakul-
tetsmedlem, som blef sånglärare och lät oss
sjunga ett eller två år på ’’Olof Tryggvason”.
331
Han ville hafva en fin mansqvartett, och då
måste tre af våra medlemmar låta öfvertala sig
att vara honom behjelpliga dermed. Vi andra
blefvo förtretade och icke minst deröfver, att
sångläraren efteråt vid undervisningen visade, att
han med ett slags nedlåtande förakt tänkte på
Oss såsom f. d. medlemmar af "Iuscimniola”.
Men vi skulle få hämd. En vacker dag skulle
födelsedag firas i ett af de älskligaste hem jag
någonsin sett. Det var fru professorskan det
gälde. På den tidiga morgonstunden begaf sig
qvartetten dit för att sjunga, och aldrig glöm-
mer jag, huru roligt vi plebejer hade, ’då vi fingo
kännedom om, att två af numren, som föredro-
gos voro: ’’O, yngling, om du hjerta har, att
trampa fädrens fjät” och ’"Kung Carl, den unga
hjelte”. Att sångläraren på ett så upphöjdt sätt
visade sin finfina smak, återställde i allmänhet
det goda humöret.
Wennerbergs ’Davids Psalmer” sjöngos så
flitigt -i Paxton, att ’’Svenska Amerikanaren”
dref gäck dermed liksom en del af de sedan hit-
Men med den vörd-
nadsvärde dr. Hasselqvist som solosångare och
hans ’"barn”, eleverna, som sångkör, tog det sig
mycket bra ut. Det synes också än 1 dag, som
om de kristna församlingskörerna aldrig skulle
tröttna af "Davids Psalmer”. Det ligger en så
verklig, lättfunnen och tilltalande kristendom uti
dessa tonskapelser, hvilka i och för sig dessutom
äro så enkla och anslående, att man icke behöf-
ver ha grånat i musikens studium för att förstå
dem. Konst och natur få ej glömma hvarandra
eller se ned på hvarandra. Det sköna är enkelt
och flärdfritt, ar naturligt, så vardet förr, så är
det nu.
Man var äfven riktigt fosterländsk i gamla
Paxton. De svenska nationalsångerna sjöngos
med all flit. Somliga af dem lärde vi oss utan-
till. Första invigningsfesten i Rock Island på
hösten 1875 bevisade, att godt förarbete var
gjordt, ty annars skulle icke ’"Hemlandet” i sitt
referat öfver sagda fest hafva tillåtit sig så ampla
loford öfver den fosterländska sången.
Men det få vi icke glömma. I Paxton prakti-
serades den fyrstämmiga församlingssången på
allvar. Koraler och samlingssånger sjöngos fyr-
stämmigt, och resultatet med afseende på för-
samlingssången som ett helt, var mycket tillfreds-
komma musici nu göra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
