- Project Runeberg -  Vid hemmets härd /
336

(1890) [MARC] Author: Carl Aaron Swensson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

336 VID HEMMETS HÄRD.

mig genast,att kroppen ej var funnen. Då sprang
jag af alla krafter till Moline för att hemta läkare.
Doktor Klingberg kom med, men den nu funna
kroppen var och förblef ett < Hvilken sorg!
Hvilken förkrosselse! Han var nästan allas älsk-
ling: Nu vardet slutitibödenslemmnankejsitt
byte åter. Han hade lemnat oss, den käre bro-
dern och kamraten, och med tårfylda ögon sade
vi hvarandra, att vi visste ej på förhand, huru
högt vi älskade honom.

Begrafningen firades i Chicago i Immanuels-
församlingens kyrka. Hela vår klass var med,
dessutom prof. Granere och ett par kamrater,
bland hvilka var pastor Haterius, hans rumkam-
rat, från andra klasser. Hösgtidligheten började
med afsjungandet af ps. 451, derefter bön af pa-
stor Granere, så likpredikan af pastor Carlsson
öfver den särdeles lämpliga texten: Hvad jag
gör, vet du icke nu, härefter skall du det få veta.
Derpå följde sången: Hvar är det land, dit jor-
dens sorg ej når? Sedan tal af C. A. Swensson,
å klassens vägnar. Derefter läste en af kamra-
terna, n. v. redaktör och v. statssekr. Herman
Stockenström, några af honom för tillfället för-
fattade verser. Med ps. 221:3 afslutades hög-
tidligheten i kyrkan. ;

— — — Graceland! I nådens land hvilar stof-
tet efter den käre brodern och kamraten Lorelle.
Hans rumkamrat fick särskildt taga afsked af
honom efter hans död, enligt öfverenskommelse,
vi andra vänta med glädje på återseendet der-
uppe, derhemma. Hans af sorg förkrossade
syster fann slutligen den rätta trösten hos Gud,
och så få vi säga farväl äfven på detta sätt till ett
namn och en broder, hvilken, om han fått lefva,
säkert hade kommit att betyda mycket för Guds
rike ibland oss i detta land.

Det hörer till det mörka och oförklarliga i lif-
vets panorama, att många personer, hvilka lofva
godt i sin ungdom, det oaktadt, aldrig blifva an-
nat än stackare. Frostnätter komma väl äfven

på hösten, men i vårt klimat äro de, som förstöra
vårblomman, de farligaste. När man blickar till-
baka på skolåren och kamraterna, då kan ej den
tanken undgå en: hvarför blef den och den, som
lofvade så mycket godt, en misslyckad personlig
het, ett sorgebarn? Svaret låter nog finna sig,
om vi hafva mod och lust att se äfven sådana sa-
ker i ansigtet utan att förskräckas. Högmodet
är oftast orsaken, ty under denna ena synd dölja
sig alla andra. Högmodssynden är den ypper-
ligaste jordmån för hvilken annan Jast som helst.
Vore det orätt, om man sade: brist på sjelftukt
bådar dåligt för framtiden för hvilken som helst.
Sjelftukt är tvåfaldig. Först tänka vi på den,
som kommer af en god uppfostran i hemmet.
Har egennyttan blifvit kufvad af far och mor, så
brytes den lättare af barnet sjelft längre fram.
Dernäst tänka vi på sjelftukt i en högre mening.
Den kommer af ett troget aktgifvande på Guds
andes mening 1 mitt inre, af ett lydaktigt för-
hållande gentemot Guds ord, som jag hörer och
läser. Förstår du den tukten, käre läsare?

Det var en skön och löftesrik blomma, jag
denna gång återkallar i min tanke. Dess fägring
var uppenbar för alla. Hon blomstrade först i
Paxton, sedan i Rock Island. Jag minnes den
väl. För det hufvudet var ingen lexa svår. Han
föraktade det svåra. Ofta bad han em kamrat
läsa lexan högt, och när detta skett en eller två
gånger, så var den redan inlärd af honom, som
hörde på. Då fick föreläsaren ordres att tiga.
Att "följa med sin klass” var allt för latttockh
jag minnes huru den löftesrike kamraten en gång
under ett par veckor och längre uppehöll sina
lexor i två klasser samtidigt, för att sedan taga
den högre klassens arbete och spara ett år af
skoltiden. Det gick med glans, fastän ickemar
kulteten åtminstone till en början rådfrågades
om flyttningen. Så var då ingen lexläsning nå-
gon börda för blomman, som icke satte frukt. . i

Oaktadt denna stora begåfning blefvo studierna
skötta rätt slarfvigt, och det bådar sällan godt för
kommande dagar. Att när man har tid och
gåtvor slarfva med sin uppfostran under skolåren,
är en synd, som bär sura frukter för den enskilde
och i samma mån för samfundet, 1 hvilket så-
dana enskilde utgöra mer eller mindre verksam-
ma faktorer. Han hade brådtom att komma in
i seminariet, och der skötte han nog sina studier

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:50:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vidhemhard/0462.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free