Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
358 VID HEMMETS HARD.
B. Religiösa bilder.
Vid mina föräldrars graf.
Jag sitter der ensam bredvid de två små kul-
larne, hvarpå några blommor, planterade af kär-
lekens hand, stå i full fägring. Jag sitter der,
och mina tankar vilja gå neråt, nedom torfvan
der. Ja, endast några fot från stället, der jag
sitter, hvilar allt som är öfrigt af den, som en
gång, då jag ännu ej sjelf kunde styra mina fjät,
med en moders ömma kärlek vårdade sig om
den späda plantan, hvars stjelk ej ännu var stark
nog att stå utan ett säkert stöd. Huru vakade
hon ej öfver mig vid sjuksängen, huru gladde
hon icke mitt hjerta i helsans stunder, och nu
ligger hon der — en handfull stoft... Hon hvilar,
min moder, och ensam har hon lemnat sitt barn
i en verld, der egennytta och sjelfviskhet föra
väldet allherrskande. Ja, ensam, ty här hvilar
äfven han, 1 hvars famn jag, trött och försmäk-
tande, ofta sökte och fann en fristad mot den
verld, som endast räcker sina vänner tjusande
Sodomsäpplen, innantill tomma och ihåliga, om
ock utantill glänsande och vackra. Han har
fallit den starke, vid hvars sida jag barnsligt
trygg såg hvarje fara i ansigtet, men utan hvil-
ken jag icke trodde lifvet ens möjligt. Men en-
sam som jag är, så är dock min tillvaro en verk-
lighet, om den också ofta synes som en mörk
gåta. Lefver gör jag, och hvarom annars vitt-
nar det, att jag nu sitter här uppfyld med vemo-
diga tankar och ljufva minnen från den flydda
och aldrig återkommande tiden, från de lyckliga
dagar, då jag ännu blott var ett barn och drömde
ljuft om den stora och sköna verlden, som i mina
tankar var ett sådant paradis. Ja, jag vill fråssa
på dessa mina minnen, det enda som jag eger
qvar af mina älskade. Dessa rosor i mitt annars
af många törnen sargade bröst vill jag vattna
med saknadens bittra tårar. Ja, tårar, ty att
gråta det lättar själen och friskar upp det sjun-
kande modet. Men huru sällan förunnas mig
icke t. o. m. den trösten, den sista jag eger. Mitt
hjerta synes såsom af sten, och den undergöran-
de stafven, som ur sjelfva klippan var mäktig att
framkalla vederqvickande strömmar, hvar är han?
Jo, han hålles af en säker hand, och stundom
måste ock den klippan, mitt hjerta, öppna tårar-
nes källåder, för att vederqvicka den torra mar-
ken omkring och läska den törstande längtans
ande. Men med blomman der måste också
jag, när hösten kommer, vissna och blandas med
mullen, och mitt hopp är då att icke för alltid
förvissna, utan en gång, när evighetens vårmor-
gon inbryter, åter få uppstå icke sådan som nu,
underkastad lidande, nöd och förändring, utan
sådan som /an är, han som är den friska telnin-
gen af Jesse stam, det sanna vinträdet, hvarpå
jag är en gren för hans egen skull. Utantfdeta
hopp, hvad vore lifvet här annat än en eländig
plågotid, men som sedan skulle fortsättas på an-
dra sidan grafven, der ingen tid är mer! Derföre
är det så godt att stå vid en kristens sjuk- och
dödssäng, ty han, förskräckelsens förfärande ko-
nung, mannen med den hvassa lien, är för honom
ingen förfärande gäst, utan ett kärt bud hem-
ifrån, en engel, som på Elie vagn, den brinnande,
skall föra den längtande anden hem i sin faders
sköte. Ett starkare bevis för kristendomens san-
ning än en kristens dödsbädd, kan i sanning icke
gifvas, och sjelfva den ro, det lugn, som hvilar
öfver hans grift, hvad annat vittnar det om an
att den trötte anden slutligen funnit hvila i sin
faders famn? Gerna må verldsmenniskan hafva
sina upphöjda tankar om bildning och upplys-
ning, om vetenskap och filosofi såsom det bästa
hon kan hafva och ega, men här vid mina för-
äldrars graf lemnar jag dem åt sitt värdet
De försvinna nu såsom en droppe i hafvet
mot den frid, som Gud gifver dem honom
älska. Huru bitter är dock icke saknaden, huru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
