Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
368
af med stort mer än en fjerdedel af sin årsinkomst,
så växte hans förmögenhet med hvart år, och så
småningom växte hans hjerta fast vid den.
Det var dock underligt, hur tankarne kunde
ila tillbaka till de gamla tiderna! Och han, som
trodde, att han hade glömt alltsammans. Ja,
de: kom sig blott af trötthet och öfveransträng-
ning; det var nog bäst som det var, han ville icke
tänka mer derpå.
Han klädde af sig och gick till sängs; i morgon
skulle arbetskraften och humöret återkomma.
Men händerna knäpptes icke, läpparne rörde sig
väl, men icke till bön, och derför medförde icke
Herrens ängel frid öfver den gamles läger. Han
kastade sig fram och tillbaka, kände sig ännu i
drömmen ensam och öfvergifven; ty ängeln,
irharnetslangeltivar borta.
Nästa dag flyttade han. Han ordnade sina
böcker, möbler och små prydnader, så godt han
kunde, och när aftonen kom, satt han i sitt nya
hem och arbetade som förr. Han skref och strök
ut, och skref igen; det gick svårt i den ovana
omgifningen. Så lutade han sig tillbaka i stolen
och lyssnade; det hördes ju tydligt barnsteg i
rummet bredvid. Nej, huset skulle vara fritt
från barn, — det var nog bara inbillning. Han
böjdelsigl äter ofvenisittanbete sor
SING mt, AGE well”
Hvar kom det ljudet ifrån? Den lärde såg sig
omkring i rummet.
SATitt ut, titt ut, gamle herm! Dufärickevara
ond, för Amy är ensam hemma.”
Den lärde hotade med fingret åt den lilla .stö-
rerskan, som gläntande på dörren tittade in i
rummet. Men kans ansigte var väl icke nog all-
varligt; ty i stället för att stänga dörren, trippade
flickan leende in och stannade midt på golfvet,
fördjupad i betraktande af allt det nya hon såg.
«Nej, så mycket vackert!” sade den lilla och
började undersöka allting. Men plötsligt höll
hon upp och såg på den lärde, som stod alldeles
förstenad, medan det jublande barnaskrattet klin-
gade genom huset. ’’Så rolig du ser ut”, ropade
hon; ’’så rolig du är!”
Den lärde såg ovilkorligt ned på sig. "Du är
ett litet oskickligt barn”, sade han, "och du må-
ste gå dit, der du är hemma.”
Han hade rynkat ögonbrynen. Men den lilla
torstod icke att det var allvar med rynkningen;
VID HEMMETS HÄRD.
ty hon rynkade också sina små ögonbryn och såg
så genomkomisk ut.
Åh, hvad du är rolig”, sade hon igen; ’’så
här stod du förut”, och hon hotade honom med
fingret, "och så här står du nu”, sade hon och
rynkade ögonbrynen. ’Du vill skrämma Amy,
men Amy är inte rädd, ser du; hon förstår väl,
att du är en god gammal herre, som bara vill
leka med henne.”
Den lärde såg helt förtviflad ut; barnet störde
honom ju midt i arbetet, men hvad skulle han
göra? Det stod icke i hans magt att bevisa lilla
Amy, att det verkligen var allvar.
"Du måste verkligen gå”, sade han, "för jag
skall arbeta.”
"Jo, pytt”, sade den lilla, "jag skall hjelpa
dig. Ar det här du sitter, när du arbetar?” Hon
kröp utan vidare upp i den gamles stol och bör-
jade ifrigt röra 1 papperen.
Nej, nu blef det allt för tokigt! Den lärde
sprang dit, men i ett nu var den lilla nere af sto-
len, och så började en förtviflad jagt rundt kring
bord och stolar. Den lilla jublade och skrek:
«Titt ut, titt ut, gamle herrn!” och den lärde
sprang allt ifrigare och ifrigare för att få fatt i
den lilla fredstörerskan. Men medan leken var
bäst i gång — en 3—4 stolar lågo redan vältade
på golfvet — och just som deu lärde, svettig och
andfådd, höll på att uppgifva den vilda fruktlösa
jagten, knackade det till all lycka på dörren. Det
var den lillas mor, som trädde in, förlägen och
med många ursäkter för Amys oskickliga uppfö-
rande, och tog henne med sig ut. Den lärde hade
nätt upp så mycket luft qvar, att han kunde ropa:
Cåt henne aldrig mer komma igen!” :
Han kastade sig ned i soffan och torkade svet-
ten. Jo, der såg vackert ut i rummet, allting hul-
ler om buller; det var just ett skönt ställe han
hade kommit till. I morgon dag skulle han säga
upp. Men, märkligt nog, han hade aldrig sedan
många år sofvit så godt någon natt, som den,
som nu följde. Han drömde om sin ungdomstid,
då lifvet låg så ljust och rikt framför honom.
Med den lilla hade en frisk vindfläkt kommit in
till honom och jagat bort något af många års
dam; och då nästa afton kom, ertappade han sig
sjelf med att lyssna efter minsta ljud der inifrån
— det var, som om ’ han väntade, att hon skulle
komma igen och öppna dörren med sitt barnsliga
oo
———
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
