Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JO VID! HEMMETS HÄRD.
jag be mamma, att hon vill be dig, att jag kan
få komma in till dig och tala med dig, och tacka
dig för konfekten. Jag kan icke skrifva mer nu,
men du får ändtligen icke vara ond på Amy, för
hon är så sjuk. UNS
Den lärde kunde icke riktigt läsa brefvet. Bok-
stäfverna liksom dansade rundt för honom och
handen darrade.
uflar ni skickat etter doktorn WW trägademhan
plötsligt modren.
Nej, Amy blir nog snart frisk; hon är ju icke
farligt sjuk, och om det vore fallet — så är det
icke så lätt för den fattige att få läkarehjelp.”
(JAS
Modern gick. Så fort den lärde blifvit allena,
tog han på sig hatt och rock och gick ut. Han
gick icke långt; han stannade utanför doktorns
dörr och ringde på.
«sÄr doktorn hemma?”
’Ja, var så god och stig in; han kommer straxt.”
Den lärde steg in i väntsalen, men hade ingen
ro att sätta sig, utan gick upp och ned på golfvet.
Detta ’"straxt” tyckte han vara oerhördt långt.
Så, hu kom doktorn ändtligen.
’<Jag vill bedja er vara god och gå till n:r 62
Badstugatan, en trappa upp till venster bor der
en enka med ett litet barn, som heter Amy. Bar-
net är mycket dåligt, ser ni, men ni måste rädda
det, ni måste uppbjuda all er konst; lofva mig
Get
«Det gör jag alltid, när det gäller mina pati-
enter”, svarade doktorn leende.
"Ja, det kan väl vara, men detta barn måste
absolut räddas. Då jag står i skuld till familjen,
skall jag be att få genast uppgöra honoraret;
men ni måste lofva mig att icke säga, hvem ni
fått betaldtraf ock tröttar mum den borta så
känner ni mig icke, har aldrig sett mig förr; lofva
mig det!”
"Det skall jag gerna lofva.”
Den lärde stack ned händerna i sina stora fic-
kor och tog fram två sedlar, som han räckte dok-
torn.
(Detlärförimycket i
«Långt derifrån, den lilla är värd mycket mer.
Kom ihåg ert löfte. God afton, herr doktor; jag
hoppas ni skyndar er, den lilla är mycket sjuk.”
En timme senare satt den lärde åter böjd öfver
sina böcker; men i tankarne satt han vid det lilla
fattiga barnets säng och såg doktorn böja sig öf-
ver henne med en allvarsam min. Månne hon
skulle dö? — ’’Han var i grunden”, så sade en
röst inom honom, ’’en gammal elak gubbe, som
förtjenade att man pekade finger åt honom.
Detta lilla vänliga, oskyldiga barn hade han va-
rit tvär och elak emot! Hvad gjorde det väl, om
hon kom in? Ingenting, rakt ingenting! Hon var
som dagsljuset, som tränger in till en sjuk. Han
var den sjuke. Vrede, hat, högmod och vinnings-
lystnad, ja, allt ondt hade vuxit fast i honom.”
— Ja, visserligen, så invände nu hanstlesen.
kärlek, "men det var blott derför, att menniskor
aldrig hade mött honom med kärlek och vänlig-
het.” —’ Prat”, sade åter den förra rösten, han
hade sjelf stött menniskor ifrån sig, då han gick
der butter och misstänksam mot alla. Den lilla
sjuka Amy, hon hade ju mött honom med sin
barnsliga, naiva kärlek, och äfven henne hade
han bemött med vrede och ovänlighet. Om nu
den lilla dog? Nå, än sen? Hvad då? Jo, då var
han skuld till det också, den gamle tvärviggen.”
Han hörde doktorn säga farväl derinne; han
måste gå ut och höra läkarens tanke om den lilla
sjuka. Den lärde tog på sig rock och hatt samt
tog några papper i handen, som om han skulle
haft ett ärende att uträtta. Han hälsade på
doktorn, som stod och talade med enkan, allde.
les som om han aldrig hade sett honom förr, och
han tycktes andas dubbelt lättare, när han kom-
mit ut på gatan. Men han gick icke langtie..
ställde sig bara borta vid hörnet och betraktade
ifrigt de utstälda varorna i bodfönstret. Nu kom
doktorn. Den lärde helsade ånyo. Names
det med barnet, herr doktor?” Han försökte att
gifva sina ord tonen at en tillfälligtvis framkastad
fråga; men doktorn märkte, att det var en hjerte-
fråga.
«Det var ju bara en ganska vanlig sjukdom, i
morgon är den lilla frisk igen. Det var då icke
något att vara så bekymrad ötver.”
"Nej, jag tänkte nog det, jag också; meniser
ni, hon är sin moders enda barn, ” sade den lärde,
strålande, och då vet ni, huru det ar; modrat
äro alltid så öfverdrifvet oroliga... Men för säker-
hets: skull kan ni ju titta in til dem morson
Ioen
’’Ja, om ni absolut önskar det, så kan jag gerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
