Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄRDE MINI TSAR)
En annan tar till ordet: "Jag har ej barn och vif,
Ej ens en efterlemnad fästmö har jag,
Och far och mor ha ingått uti ett bättre lif,
I armod och betryck der hemma var jag.
Men, ack, ändå hur gerna jag ville återse
Min hembygds sköna nejder — vid Emån ligga de!
Mig tyckes just jag ser de dalar väna,
Der röda stugor skymta mellan träna. ’’
<<Jag är från Skånes slättland, på korn och hvete rikt, ’’
En tredje talar, "der är hvetbröd vanan;
Der bölja skördefälten i vågor, Sundet likt,
Och mjölk och honung flyta som i Kanan.
Med blicken öfverskådas en milsvid, kyrkrik bygd
O, sutte jag der åter i halmtäckt kojas skygd!
Der sjunger näktergal’n, om natten vaken,
Och storkar bygga bon på stugutaken. ’’
<<Jag är från bergig skogstrakt i vestra Helsingland,’’
Med hurtigt skick berättar så den fjerde;
«Min åkerteg var frostländ, dess jordmån bara sand,
Med barkbröd för det mesta vi oss närde.
Och dock jag hem skall längta som till min högsta skatt,
Om ock jag vid Egyptens köttgrytor varder satt.
O, den som hem till Norrland finge ila,
Till sjöar, berg och skogar tiomila!
Den femte hörs förklara: "Från Dalarne är jag;
Ha” I väl skådat Siljans strand vid Mora?
Hur dägligt der om sommarn, när på en sabbatsdag
Till kyrkan folket far i skaror stora!
Der ros med åtta årpar dess båtar öfver sjön,
I fjärran synes stranden af gröna Sollerön;
I helgdagskläder, som i färger pråla,
Likt markens blomster fagra kullor stråla.
Den sjette ropar: ’"Hafvet, ack, hafvet är mig kärt!
Bland Vesterbottens klippskär står min koja.
En vinternatt som denna hur skönt, fast fruktansvärdt,
Att höra stormen bryta isens boja!
Af vågor krossas isblock mot skären tag på tag,
Man tror sig höra rasslet af dödens lieslag;
Der ligger mörker öfver djupet öde,
Och på dess botten sofva lugnt de döde. ’««
Den sjunde, föreläsarn, till ordet tager sist:
«Jag hade ock ett hem uti Karelen.
Jag vet ej om det qvarstår; måhända allt jag mist,
Då ryssar härjat landet, största delen.
Att derom tala mera, det faller mig så svårt.
Till Gud vi bedje, bröder, för fosterlandet vårt! —
De knäppa hop med andakt sina händer,
Den gamle deras bön till himlen sänder:
<eLiksom den trötte hjorten i öknens heta sand
Till skuggomgifna vattukärlor längtar,
Så ock ur fångenskapen till älskadt fosterland
Med åtrå brinnande vårt hjerta trängtar,
O, Fader uti himlen, är detta ditt behag,
Du låte oss få vända till våra hem en dag!
Dock, om du har beslutit att oss skilja
För alltid derifrån, så ske din vilja!
<<Men om du i din vrede vår moder Svea dömt
Att för sin synd åt andra bli slafvinna,
Låt detta sorgens budskap i mörker varda gömdt
Och aldrig hit till hennes söner hinna!
O, låt oss då få stanna i djup förgätenhet,
Der ingen, ingen af oss om Sverges smälek vet,
Och drömma om dess frihet och dess ära,
Fastän vi sjelfva nödgas fjettrar bära!
«Och våra ben långt hellre i vildmark multna må,
Än i en fosterjord, bebodd af slafvar!
Men kallas vära söner till frihetskamp, — ack, då,
O, Herre, väck oss upp ur våra grafvar!
Och om du icke annars oss låter gå igen,
Så låt vår ande lifva de nya tiders män,
Att, om du dem ej seger vill beskära,
De ändå alltid rädda må sin ära!
«Du, som all verldens öden allena styr, o Gud,
Hvars ande sväfvat öfver nordanlanden,
Låt svenska folkets frihet stå tryggad på ditt bud,
Håll öfver gamla Sverge alltid handen!
Välsigne och bevare du våra fäders jord,
Upplyse du och värme vår mörka, kalla nord,
Ditt anlete i nåd till oss du vände,
Och efter strid och stormar frid du sände! —
Han slutar. Från den lilla åhörarskarans grupp
Förnimmes ett gemensamt, kraftigt amen.
En hvar af dem till affärd sig reser åter upp,
Styrkt, vederqvickt till ande som lekamen.
En hvar till fjärran bostad bereder sig att gå;
Men ej hvarandra sällskap de dervid göra få:
De vistas hvar för sig i skilda kojor
Med sina väktare och sina bojor.
Snart en och en de glida på spårlös, öde stig
I nattlig tystnad öfver snöfält vida.
Rundt om vid himlaranden har skymning lägrat sig,
Men stjernorna mot snön sitt skimmer sprida.
Ur främlingskapets Babel, på ensligt vandringslopp
De trötta fångar skåda mot Karlavagnen opp:
Han bringar dem från fosterlandet helsning
Och bär från himmelriket bud om frälsning.
JE PIINYATTINS
.
=
3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
