- Project Runeberg -  Vid hemmets härd /
392

(1890) [MARC] Author: Carl Aaron Swensson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

VID iTEMMETS HÄRD.

Din nåd mig gaf all denna härlighet;
Dock af din kärlek vågar jag begära
En gåfva än: gif mig förnöjsamhet!
O, böj mitt sinne, att jag ej må sakna
De englabröder, som jag lemnat har,
Och gif, o Fader, att jag ej må vakna
Med längtans tårar i mitt öga qvar!”

Men till sin jord sitt anlet Herren vände
Och såg uppå sitt verk, och allt var godt.
Dock var den första bön, som menskan sände
Till fadershjertat, ack, en klagan blott.

Men Gud är kärlek, och uti hans hjerta

Bor ömhet blott för menskors sanna väl.
Han såg med mildhet ned på barnets smärta,
Strax göt sig lugn och frid uti dess själ,

Ty sömnen kom, med vallmokransad panna,
Och med sin lätta hand dess öga slöt,

Och bjöd den yra vind i loppet stanna,

Och stilla lugn kring ensligt läger göt,

Det blef en tystnad uti Edens lunder,

Det blef så svalt i skuggorna derunder.

Det blef en tystnad: ej en fläkt sig rörde
Och vågen låg så still vid stranden grön,
Och bäckens sorl och näktergalen störde
Ej mera liljans tysta aftonbön.

Ett dunkel spred sig öfver land och vatten,
Lik tamarindens skugga, tät och sval;

Och det var natt, det var den första natten
I paradisets blomsterfylda dal —

En natt af skuggor och af ljus tillika,

En skönhet som en luftig slöja bar:

Der månen spred sin silfverglans, den rika,
Och aftonstjernan brann så mild och klar:
Och englar blickade från himlarunden
Ned på den unga jord, som, lik en brud,
Låg tyst och drömmande i midnattsstunden,
I all sin fägrings rika blomsterskrud:

Då flög en sakta susning genom träden

Då klang en ljuflig stämma öfver Eden,
Ett eko utaf englaharpors chor,

Som sjöngo: helig Herren är och stor!

Men natten vek: dess dunkla skuggor flydde.
De blida stjernor slutade sitt lopp,

Och dagen vaknade och ljuset grydde,

Och morgonrodnan log vid bergets topp,
Och solen steg på nytt ur dunkla vågor
Med gyllne prakt, med nya strålars glans,
Och strödde kring sig guld och purpurlågor,
Lik en rubin uti en blomsterkrans.

Ur hvilan reste sig med fröjd naturen,

I rymden hördes lärkans klara sång,

Och sömnens engel, på dess vinge buren,
Från dal och lundar flydda på en gång,

Och allt var lif och fröjd i morgonstunden

Den första menskan slog sitt öga opp,
Och reste sig från blommig bädd i lunden
Med klarnad blick, med tro och nyfödt hopp:
Det var, som om han redan glömt sin smärta,
Som bördan redan fallit från hans hjerta.
Men vinden fläktar sval och lyfter sakta
De daggbestänkta blomsterrankor, som
Kring sykomoren slingrat sig, att vakta
Den första menskans sömn, till dagen kom
Och förde med sig skaparns skönsta under,
Hans bästa, sista skänk åt jordens son.
En yppig ros i paradisets lunder,
En menskoros, hvars fägring är ett lån
Af englars skönhet, står vid mannens sida,
Som dufvan mild, som blomman blyg också.
Ack hon är skapt att älska och att lida,
Kanske att dela andras sorg också:
Att bära tyst, i undergifvet sinne,
En bitter smärta med en blick som ler:
Att bära kärleksfullt i troget minne,
Den hon en gång sitt rika hjerta ger:
Att kunna ega allt och allt försaka
För dem hon älskar, dem hon älskat har,
Att offra allt, och fordra blott tillbaka
Att ega rätt till nya offer qvar.
Se derför skimrar det en tår i kanten
Af blåa ögats dunkla silkesfrans,
Som daggen skimrar den, som diamanten
Blott af sin renhet lånar den sin glans.
Och derför i det leende, som dröjer
På friska rosenläppars runda par,
Ett drag af vemod sig kanhända röjer,
En aning, oförstådd och underbar.
Så i sin skönhet står hon fram i dagen,
Den första qvinnan: står så huld och ler,
Mot mannen, som uti de ljufva dragen
Guds kärleks svar på sina böner ser.
Ja, har är bönhörd, är ej mera ensam,
Ett annat hjerta emot hans nu slår,
Hvars fröjd blir större när den blir gemensam,
Hvars sorg är mindre, när den delas får,
Ja, han är bönhörd: Gud har honom gifvit,
Utaf sin nåd långt mer än han begärt,
Ett huldrikt väsende, som redan blifvit
För honom dyrbart, för hans hjerta kärt:
Som ett med honom blir, en själ, en vilja,
Som ej ens döden kan från honom skilja.
Men ifrån jordens skönhet, till den höga,
Den ljusa himmelen, sin blick han slår,
Sin fader söker han, och i hans öga
Der glindrar, darrande, en tacksam tår.
Då smyger det en flägt igenom lunden,
Då ljuder der en röst i morgonstunden,
Ett eko utaf englaharpors chor,
Som sjunga: helig Herren är och stor!

M. LANGLET.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:50:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vidhemhard/0538.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free