- Project Runeberg -  Vid hemmets härd /
398

(1890) [MARC] Author: Carl Aaron Swensson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

3

VID HEMMETS HÄRD.

Flickan och fogeln.

N liten fogel satt en gång

Och sjöng uppå sin gren,

Han sjöng ej högt, men ack, hans sång,
Den var så ljuf och ren;
Och folket, som på vägen går,
Beundrar fogelns sång;
Men ingen sångarn skåda får,
Som sjunger dagen lång.

En liten flicka frågar då:

Säg, hvarför gömmer sig

En fogel, som kan sjunga så?

O, mamma, svara mig;

O, sjönge jag så ljuflig sång,

Jag skulle gerna se,

Om mängden komme dagen lång,
Att mig sin hyllning ge.

Då sade modren, öm och mild:
Den lilla fogeln bör

Just bli din egen förebild,

När något godt du gör.

Se, hur han sjunger, glad och fri,
Fast obemärkt och gömd;

Om sångarn okänd ock skall bli,
Blott sången ej blir glömd.

Så var du glad och prisa Gud,
Mitt barn, ur tacksamt bröst,
Om också ingen hör ett ljud
Utaf din späda röst.

Och kan du sprida någon fröjd
På mörk och ödslig stig,

Så gör det och var lika nöjd,
Fast ingen prisar dig.

gj

Min moder.

Står oförändrad i alla öden,

Som lik Guds ängel oss öfvervakar
Och fordrar intet, men allt försakar?
På denna jorden fins endast en:
En moders kärlek är det allen.

Hö fins en kärlek, som intill döden

Allt band är sjelfviskt, som hjertat binder:
Den kyss, som bränner på brudens kinder,
Den hulda famn, som en syster räcker,
Den späda arm, som oss barnet sträcker;
Vår bäste vän har en lön sig drömt:

En moder ensamt har det förglömt.

När minnes hon i de långa åren,
Den tunga smärtan, den heta tåren,
Sin ungdoms vår, som ej fås tillbaka,
Och dagens möda och nattens vaka
För detta barn, som hon älskar mer,
Ju mer hon allt för dess lycka ger?

Och hvem kan gifva hvad hon oss skänker?
Den första tanke, som barnet tänker,

Den första bön, som dess läppar stamma,
Den första kärlekens rena flamma,

Den första maning för rätt och dygd.

För sanning, frihet och fosterbygd!

Och vi, hvad gifva vi henne åter?

Ack, mången sorg, som hon ömt förlåter,
Vår svala kärlek, åt flera delad,

Vår omsorg, ofta förströdd, förfelad.

Ej ens vår åsyn är hennes tröst:

Hon lemnas ensam i lifvets höst.

Och dock hon följer med sina tankar,
Det vilsna barn, som i verlden vankar,
Och hennes bön, som en ängels fackla,
Går klar framför oss, när stegen vackla,
Och lyser vägen med Kristi tro

Och banar stigar och bygger bo.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:50:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vidhemhard/0546.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free