- Project Runeberg -  Vikande grund eller fast /
40

(1914) [MARC] Author: Nils Wapner
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

finnes och ingen individuell odödlighet, då är lifvets kraft
nedbruten och förlamad.
Man må tala och skrifva, så
mycket man vill, om vår plikt att bära offer på den
allmänna välfärdens altare, att arbeta för
människosläktets höjande och förädling o. s. v. Den enskilde skall
dock aldrig se något så stort och värdefullt i ett
förgängligt människosläktes välfärd och ändamålslösa
utveckling, att han häri finner ersättning för det egna
lifvets förlust. Människan är och förblir alltid sig
själf närmast. Visserligen kan hon visa prof på den
största offervillighet, men de mest uppoffrande
människorna finner man icke bland dem, som förlorat tron
på Gud och det eviga lifvet, utan bland sådana, som
fattat innebörden af Herrens ord: "Hvilken som mister
sitt lif för min skull, han skall finna det."
Det var
tron på detta löfte, som gaf de kristna martyrerna kraft
att utan klagan utstå plågorna och lida döden under
vilddjurens tänder och i bålens lågor. Där sådan tro
ej längre får rum, där vaknar fasan inför förgängelsen och
döden. D:r Fredrik Vetterlund har gifvit ett poetiskt
uttryck för denna känsla i diktsamlingen "I dagens stunder."

                "Ett tåg utan slut
                for i natten ut.

Det rusade af genom rymdernas öken.
Min själ var i mörker och dimma och töcken.
Jag fördes på tåget och visste ej hvart.
Jag kunde ej följa med blicken tillbaka.
Det ringlade ut, en oändelig draka,
i glödande gnistor mot gapande svart.
En känsla af köld i mitt väsen jag hyste,
och genom de tusen kupéerna lyste
på likbleka människor lamporna matt.
Det var mig, som vore waggonerna häkten
för hundrade folkslag och tider och släkten,
som slungades nu genom töcken och natt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:51:40 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vikande/0042.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free