Med spön och håvar bullersam
en meterflock drog bort mot ån,
där svarta kräftor skrida fram
på kiselgrus bland vattenstrån.
Men här på älvens öde brink
hörs endast böljans lama slag
och kyrkourets sorgsna klink,
som mäter ut den långa dag.
Den bruna svalan från sitt hål
i backens sand far ut på jakt;
min tanke jagar utan mål
igenom när och fjärran trakt.
Vad drar mig ut till brant och stup,
till berg och hed från hemmets dal?
Vad är det i mitt väsens djup
som födes med så sällsamt kval?
Vid denna solglans, sval och tom,
i dessa nätters tungelsken
min ungdom tränger ut i blom,
som ljungen rik fast blek och sen.
Nu är som vore bort jag ryckt
från det som förr min kärlek haft
av mina tankars vilda flykt
och mina lemmars nya kraft.
Nyss kom hon mellan strand och våg
med sång och skratt, min barndomsvän,
den vuxna mön; hit upp hon såg,
och hennes blick mig bränner än.
Men jag ej längre sjunga kan,
ej skratta friskt, blott småle tungt.
Jag är ej barn, jag är ej man,
mitt blod är längtansfullt och ungt.
