Nu lyser månen klar och kall
som min stolta älskares öga,
och vinden går fram med dån och skall,
och löven från kronorna snöga.
Nu skymtar emellan ekarna fram
det vita tvåvåningshuset.
Där sover bland buskar rudornas damm,
så still i det gnyende bruset -
likt ett kvinnohjärta, kyligt och lugnt,
fast lidelsen andas däröver tungt.
Bak en mörk gardin som en brandgul punkt
skiner det ensamma ljuset.
Hon vakar där inne, den svala mön,
madonnan, den dägliga, blonda,
som log år min dyrakn, min brinnande bön
och njöt av min självånda.
Och jag drömmer hon sitter med håret fritt
och händer mot ögonen tryckta
och lyss till nattens vinande ritt,
medan tankarna komma och flykta.
"Det skall irra en man i den svarta skog.
Tyst, var det en hand som mot rutan slog?
Nej, stormen virvlar med grus och sten,
och gården är tom, och timmen är sen.
och dörrarna troget lyckta."
