Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Påkens och Huggtandens lag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
knepen, som de hade givit i arv åt sina efterkommande,
voro även hans. Han utövade alltsammans utan
ansträngning, utan att ha gjort något nytt fynd,
som om det alltid hade legat i hans natur. Och när
han under de kalla nätterna höjde sin nos mot en
stjärna och lät höra ett långdraget, varglikt tjut,
var det hans förfäder, vilka dock för länge sedan
voro blandade med jordens stoft, som genom honom
vände nosen mot stjärnan och tjöto genom
århundradena. Hans tonfall var också deras — samma
tonfall varmed de gåvo luft åt sin smärta och på sitt sätt
tolkade den betydelse som den stora stillheten och
kölden och mörkret hade för dem.
Till ett bevis på vilket marionettspel livet är,
strömmade den urgamla sången ur hans bröst och han
återgick till sin ursprungliga art. Och det gjorde han
därför att människorna hade funnit en gul metall i
Norden, och därför att trädgårdsdrängen Manuel
ej hade så stor lön att den kunde räcka till mer än föda
och kläder åt honom själv, hans hustru och diverse
små avbilder av honom själv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
