Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Vägens mödor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Å, i helvete heller!» ljöd det från Hal’s skägglösa
läppar. Och vid broderns svordom utbrast Mercedes
i ett sorgset och smärtsamt »Å!»
Men hon höll på släkten och nu skyndade hon att
ta sin bror i försvar. »Bry dig inte om vad den där
karlen säger», sade hon spetsigt. »Du kör våra egna
hundar, och du gör naturligtvis med dem vad du anser
bäst. »
Han gav hundarna nya piskrapp. De kastade sig
med hela sin tyngd mot bröstbanden, tryckte fötterna
djupt ned i den packade snön, sänkte kroppen och
togo i av alla krafter. Men släden stod så orörlig,
som om den vore fastnitad. Efter två fåfänga försök
upphörde de flämtande med sina bemödanden. Piskan
ven ursinnigt över dem, och nu blandade Mercedes
sig åter i saken. Hon kastade sig på knä framför Buck
med tårar i ögonen och lade sina armar om hans hals.
»Ni stackars, stackars djur!» utropade hon
medlidsamt, »varför kan ni inte ta i riktigt hårdt? Då
skulle ni slippa stryk.» Buck tyckte inte om henne,
men han kände sig för eländig att orka göra motstånd,
och han tog hennes inblandning som en del av dagens
obehag.
En av åskådarna, som förut hade bitit ihop tänderna
för att kväva onda ord, öppnade nu sin mun och sade:
»Inte för att jag bryr mig ett dugg om vad det
blir av er, men för hundarnas skull vill jag säga er,
86
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
