Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Vägens mödor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utan en skymt av läraktighet, på dem bet endast
stryk.
Med dessa hopplöst bortkomna nykomlingar och
det gamla spännet utslitet efter en nästan oavbruten
vandring på tvåtusen femhundra mil voro utsikterna
för färden allt annat än ljusa. De bägge svågrarna
voro emellertid vid synnerligen muntert humör. Och
stolta voro de också. Ty de gjorde då sin sak stiligt,
som reste med fjorton hundar! De hade sett andra
slädar bege sig av över passet till Dawson eller komma
tillbaka från Dawson, men aldrig hade de sett någon
av dem ha så många som fjorton hundar. Nu ligger
det visserligen i en arktisk resas natur att man icke
bör låta fjorton hundar dra en släde, och det är att
en släde icke kan rymma föda åt fjorton hundar.
Men det visste icke Charles och Hal. De hade
beräknat alltsammans på förhand med tillhjälp av en
blyertspenna och papper — så och så mycket skulle gå
åt för en hund — så och så många hundar — så och
så många dagar — vilket skulle bevisas. Mercedes
såg på över deras axlar och nickade förnumstigt.
Det var ju så enkelt alltsammans.
Sent morgonen därpå gick Buck uppför gatan i
spetsen för det långa spännet. Det fanns intet liv
i det hela — varken fart eller ruter hos honom eller
hans kamrater. De började sin färd alldeles
dödströtta. Fyra gånger hade han gått den långa vägen
90
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
