Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Vägens mödor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vari en livsgnista svagt flämtade. Så snart det
gjordes halt, föllo de omkull som döda, och den svaga
livsgnistan mattades och tycktes vara nära att slockna.
Och när så käppen eller piskan träffade dem,
fladdrade gnistan svagt upp igen, och de reste sig
mödosamt och stapplade åter framåt.
Så kom en dag då den godlynte Billee föll och icke
kunde resa sig mer. Hal hade sålt sin revolver, och
han tog en yxa och slog Billee i huvudet med den,
där hunden låg mellan draglinorna. Sedan skar han
av remmarna, så att kadavret löstes ur seltyget,
varefter han släpade det åt sidan av vägen. Buck såg
det, och hans kamrater sågo det, och de visste att
detsamma skulle hända dem inom kort. Dagen därpå
stupade Koona, och nu återstodo endast fem — Joe,
för utsliten att kunna vara ondsint längre; Pike en
linkande krympling med endast halvt medvetande,
vilket icke var tillräckligt för att han skulle kunna
hyckla eller skolka numera; den enögde Sol-leks,
ännu trogen på sin post och sörjande över att han
hade så föga kraft att ta i; Teck, som icke hade varit
ute så mycket som de andra under vintern och nu var
mera medtagen än någon, därför att han ej var så
härdad; och slutligen Buck som fortfarande gick i
spetsen för tåget, men icke längre frågade efter någon
disciplin eller försökte inpränta den hos sina kamrater
— halva tiden så godt som blind av svaghet och fin-
98
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
