Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Vägens mödor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
såg det ut som om Thornton ville säga något, men
så hejdade han sig. En fuktig dimma lade sig över
hans ögon, och när piskan fortfor att vina, steg han
upp och började obeslutsamt gå av och an.
Det var första gången som Buck hade underlåtit
att lyda, och redan detta var ett tillräckligt skäl för
Hal att bli ursinnig. Han kastade ifrån sig piskan och
tog till käppen. Men Buck rörde sig icke, trots de
tunga slag som regnade över honom. I likhet med
sina kamrater var han knappast i stånd att resa sig,
men skillnaden var att han hade beslutat sig för att
icke göra det. Han hade en obestämd aning om
hotande ofärd. Han hade känt den ganska starkt redan
då han kom till flodstranden, och han hade sedan icke
blivit den kvitt. Med varje steg han under hela denna
dag hade tagit på den tunna och porösa isen, tyckte
han sig vädra olyckan på allt närmare håll, och där
ute på isen framför dem, dit hans husbonde ville driva
honom, låg ofärden bestämt på lur. Han rörde sig
icke ur fläcken. Så mycket hade han lidit och så långt
hade det gått med honom, att slagen icke längre
kändes så svåra. Och medan Hal fortfor att slå och slå,
började den matta livslågan hos Buck att flämta för
att slockna. Det var nästan slut med honom. Han
kände sig så märkvärdigt förslöad. Det var som om
han från ett långt avstånd märkt att han blev slagen.
Han kände icke längre någon smärta. Han kände
102
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
