Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Vildmarken ropar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kylig blåst, isformationer på skyddade platser och ett
melankoliskt vågskvalp mot ensliga stränder.
En ny vinter kom, och nu vandrade de i nästan
fullkomligt utplånade spår efter män, som hade gått
före dem. En gång kommo de in på en väg som var
röjd genom skogen för länge sedan, och det föreföll
dem som om den förlorade kojan ej kunde vara långt
borta. Men vägen började ingenstädes och slutade
ingenstädes, och hela dess tillvaro förblev ett
mysterium, liksom den som hade röjt vägen och orsaken
varför han hade gjort det. En annan gång råkade
de händelsevis på några av tiden illa medfarna
lämningar efter en jägarhydda, och bland några trasor
efter sönderfrätta filtar fann John Thornton ett långt
flintlåsgevär. Han såg genast att det var en av
Hudson-Bay-kompaniets bössor från dess första tider
i nordväst, då ett sådant gevär var värdt en hop så
stor som dess egen höjd av utbredda, tätt packade
bäverskinn. Men detta var allt — icke ett spår vidare
fanns efter dem som för långliga tider tillbaka hade
rest hyddan och lämnat bössan kvar bland filtarna.
Och åter blev det vår, och vid slutet av sin långa
vandring funno de — icke den förlorade kojan, men
ett grundt vattendrag i en bred dal, där guldet lyste
som gult smör i bottnen på vaskpannan. De brydde
sig icke om att söka vidare. Varje dag de arbetade
samlade de tusentals dollars i rent guldstoft och stora
132
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
