Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Vildmarken ropar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Eller också låg han i timtal hopkrupen, liksom gömd,
bakom svampbeväxta stammar av kullfallna träd
och lyssnade med vidt uppspärrade ögon och öron
till allt, som rörde sig och hördes omkring honom.
Det är möjligt att han, medan han låg där,
hoppades komma underfund med det märkvärdiga manande
ljudet som han icke kunde förstå. Men han visste
icke, varför han gjorde allt detta. Han drevs att
göra det och resonnerade icke över orsaken.
Han greps av oemotståndliga eggelser. Det hände,
då han låg i lägret och dåsade lättjefullt i dagens
hetta, att han plötsligt lyfte upp huvudet och spetsade
öronen, ivrigt lyssnande, varefter han rusade upp
och störtade bort, och det bar av längre och längre,
den ena timmen efter den andra, genom skogsdungar
och över öppna platser, där svampar hade skjutit
upp i hela ruggar. Han tyckte om att springa nedåt
uttorkade flodbäddar och i smyg spionera på fåglarnas
liv i skogen. Han kunde ligga en hel dag i något
busksnår och se på hur rapphönsen skrockande struttade
av och an. Men mest av allt älskade han att rusa
framåt i skogen under sommarmidnätternas lätta
skymning, lyssnande till skogens dova och sömniga
sus, tydande alla tecken och ljud, så som en människa
läser i en bok, och sökande efter detta mystiska något
som lockade och lockade honom ständigt och jämt,
vare sig han var vaken eller sovande.
135
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
