Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Vildmarken ropar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skulle komma med, och så bar det av med dem sida
vid sida genom den dunkla skymningen rakt uppför
bäckens bädd, inåt passet varifrån vattnet kom och
över den kala bergåsen där det hade sitt ursprung.
På motsatta sidan om åsen kommo de ner på ett
slättland, där det fanns stora sträckor med skog och
många strömmar, och över dessa vidder sprungo de
ihärdigt timme efter timme. Solen steg högre och
dagen blev varmare. Buck kände en vild glädje.
Han visste att han äntligen hade hörsammat
kallelsen, att han nu sprang bredvid sin broder från
vildmarken mot det ställe, varifrån de lockande ljuden
säkert hade kommit. Gamla minnen stormade över
honom, och han eggades av dem, så som han fordom
hade eggats av de verkligheter de återspeglade. Han
hade gjort allt detta förut, någonstädes i den andra
världen, av vilken han hade en otydlig hågkomst,
och nu gjorde han det om igen, rusade fritt framåt
i det fria, med icke tilltrampad jord under fötterna
och med den vida himlarymden över sitt huvud.
Så stannade de vid en rinnande ström för att dricka,
och då Buck stannade, kom han ihåg John Thornton.
Han satte sig. Vargen rusade åter i väg mot den
plats, varifrån skriet måste komma, men så vände
han om till Buck, vädrade honom om nosen och gjorde
alla möjliga försök att uppmuntra honom. Men
Buck vände honom ryggen och begav sig långsamt
138
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
