Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Vildmarken ropar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kad med pilar, som stucko ut ur hans kropp likt
taggarna på ett piggsvin. Buck riktade i samma stund
blicken mot den punkt, där John Thorntons
granrishydda skulle ligga, och där såg han någonting som
kom håret att resa sig rakt upp på hans nacke och
skuldror. Han greps av överväldigande raseri. Han
visste icke av att han vrålade och tjöt, men han gjorde
det med ursinnig vildhet. För sista gången i sitt liv
lät han vreden ta överhand över både slughet och
klokhet, och det var hans stora hängivenhet för John
Thornton som kom honom att glömma allt annat.
Indianerna dansade som bäst kring lämningarna
av den förstörda hyddan, då de plötsligt hörde ett
ohyggligt vrålande och sågo ett djur komma
störtande över dem, vars make de aldrig förr hade sett.
Det var Buck — en levande orkan av raseri — som
kastade sig över dem i den ursinnigaste mordlust.
Han sprang upp på närmaste man — det var
indianernas hövding — och slet med ett enda tag upp
halsen på honom, så att en ström av blod sprutade ur
hans avbitna strupe. Buck lämnade nu detta offer
åt sitt öde och rusade lika ursinnigt på ett annat.
Det var ingen möjlighet att göra sig fri från honom.
Han rusade in midt bland indianerna, bet, sargade
och dödade den ene efter den andre under oupphörliga
skräckinjagande kast hit och dit, som hindrade pilarna
från att råka honom. Hans rörelser voro så ofantligt
150
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
