Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Vildmarken ropar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
glänsande päls, och han är både lik och olik alla andra
vargar. Han går ensam över från det leende
skogslandet och kommer ner på den öppna platsen bland
träden. Där flyter en guldgul stoftström ut från en
hög murknade älghudspåsar och blandar sig med
jorden, och långt gräs växer över den och mullen
lagrar sig så småningom över den och gömmer dess gula
glans för solen. Och där sitter den kolossala vargen
och funderar en stund, och så uppger han ett enda
långdraget och sorgset tjut innan han går.
Men han är icke alltid allena. När vinterns långa
nätter ha kommit och vargarna jaga efter föda i de
längre ner belägna dalarna, kan man få se honom i
spetsen för den vilda flocken rusa framåt i det bleka
månskenet eller lyst av flammande norrsken,
jättestor och med full hals instämmande i sina kamraters
sång.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
