Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var vid Maj månads slut då våren var kommen
äfven till dessa trakter och hunnit framlocka
ljusgröna skott på granarnes kvistar, svällande
knoppar på löfträdens grenar, och fin ljusgrön
gräsbrodd på fäbovallarne.
Solen var gömd bakom de vestra bergen, men
ännu förgyllde dess strålar de östra bergtopparne,
och Tisjön låg lugn som en spegel, under det trastar,
bofinkar och gulsparfvar sökte öfverrösta hvarandra,
då Per och jag nådde fram till den stuga, som vi
hyrde för året.
Där afkastade Per sin säck och båda lade vi oss på
den gröna vallen, för att blåsa ut en stund efter
marschen uppför berget. Också sade Per: »det bär
uppför från sjön», under det han aftorkade sin svettiga
panna med tröjärmen. Något annat svar hade jag
ej att gifva, än att det burit både upp och ned för
oss hela dagen, hvar vi än gått. Det var just ingenting
att tala om tyckte nog Per, efter han teg.
Då vi gingo från mitt och Pers hem i Dalby, hade
vi blott varit två, men nu voro vi tre. Det var min
stöfvarhynda Diana, som ehuru vi bundit henne
säkert kommit efter oss, då vi hunnit ungefär halfva
vägen. För våra hotfulla ord och knutna näfvar
hade Diana icke annat svar än några glädjegläfs,
jämte glada hopp och täta hviftningar med sin
långa svans.
Vår tid tillät ej att afhöra Dianas försök att
uppjaga de helt säkert många harar som funnos där vi
gingo fram. Per måste afstå sitt ena strumpeband
till hundkoppel, ty som Dalbyfolket begagnade
långa strumpor använde han sådana. Min lott blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
