Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ben Jöns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dem genast till »Prisse» att gnafva på, tills han lagat
sin egen kvällsmat, hvilken då intogs gemensamt
d. v. s. under det Andreas tuggade på en bit, matade
han »Prisse» med en annan.
Pet var en vänskap som varade till lifvets slut,
och det dröjde ej länge, ty efter två års förlopp voro
båda gångna ur tiden.
En dag sammanträffade jag med en
Venjans-karl i Dalarne. Mannen hette Lissel Matts (Liss
Mas), och var på sitt sätt skogskarl. Det vill säga,
han begagnade sällan bössan, men däremot var han
en flitig snarare och gillrare och kom rätt ofta till
mig och utbjöd fågel.
Vid ett sådant tillfälle frågade jag honom om han
hade skjutit någon björn.
Nej, sade han, någon björn hade han ej skjutit,
men en gång hade en björn försökt att »ta» honom.
»Du får berätta »Mas» hur det gick till!
»Jo, björnen hade en dag slagit en ko för min
granne Lissel Erik, och vi kommo öfverens om att
smyga oss till kon som han ätit obetydligt af för
att öfverraska honom ifall han återvände till stället.
Vi hade både bössor och yxor och voro i full
mening att »ta dö på otäcken».
Tyst gingo vi, och väl hörde vi, då vi voro nära
kon, att björnen var där och åt på henne, men i ett
nu slöt han att äta och uppgaf ett vrålande så det
ekade i skogen och kom springande så fort som ett
skott rätt på oss. Mig rände han omkull och satte
efter »han Erik» som sprang som en älg utan att
björnen hann upp honom. Mig kunde han ej finna,
då han kom åter, ty jag hade rännt en bit på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
