Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ben Jöns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
renter af mera aflägset boende skyttar, som också
höjde priset på holmningarna så högt, att jag
ansåg mig icke kunna köpa. Dessa söderlänningar
voro icke skidlöpare och ägde inga hundar för björn,
hvarför jag oftast inbjöds af dem som anförare vid
de skall de anställde. Att de själfva icke fingo skjuta
de djur som föllo fäste de sig icke vid, björnarne föllo,
och »dagen var glad». Resan hade varit nöjsam,
och man hade sett hvad man ej förut varit i tillfälle
att se. Antalet af dessa björnskyttar förökades
ganska hastigt. Därtill bidrog de alltmer
tilltagande järnvägarna jämte andra kommunikationer,
liksom de nyuppfunna gevären och de gamla
urskogarnas fall för yxa och såg.
Allt längre och längre mot norr drefvos björnarna.
Man kunde icke längre tala om »skogarnas
konung», men väl om »skogarnas parias».
Då jag under medlet af 1880-talet lämnade
Dalarne, var där icke många björnar kvar, och nu då
detta skrifves 1908, torde få, om ens någon finnas.
Betecknande nog äro de statistiska uppgifter som
finnas.
I Värmlands län sköts åren 1901—1905 ingen björn.
I Kopparbergs län eller Dalarne » 2.
I Jämtlands » »3.
I Västerbottens » »4.
I Norrbottens » » 53.
Uppgiften är talande nog. Den lilla stam af
björnar, som ännu finnes, är drifven långt mot norr,
så långt mot fjällen som den kan, för att finna ett
tarfligt uppehälle de glesa marskogarna, samt de
mindre bärrika klippmarkerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
