Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108
jag något, och se, på myren nedom mig, långt utom
skotthåll, trafvade älgarne! De voro, som sagt var,
sex stycken. Först en stor ko, så två ungdjur, så
tjuren och sist två kalfvar. Det var en vacker syn
att se dem där de sprungo öfver slätten. Snön yrde
om deras fötter och ben och glittrade i morgonsolen,
och från deras näsborrar syntes andedräkten
utstötas med litet mellanrum och ånga höja sig mot
skyn.
»Sätt efter dem!» hade Daniel sagt; »sätt efter dem
af hårda lifvet!» Och så gjorde jag. Utför bar det.
Jag for af som en pil genom den glesa skogen, tills
jag kom till spåren. Dem följde jag, och så gick det
undan tills älgarna sprungit uppför en ås. Där fick
jag arbeta med all makt, men fort gick det icke,
och glad blef jag då jag kom upp och fick se, att
Daniel var efter mig vid åsens fot. Nu lät jag
skidorna löpa igen. Jag kände mig tryggare då jag
visste, att Daniel var mig nära. Vid nästa
uppförsbacke upphann han mig. Han rände så raskt och
stadigt, att då jag var på åsens krön kilade han
förbi mig och satte af utför backen.
Jag fann mig litet misslynt öfver att Daniel
kommit före mig. Jag skulle åtminstone icke bli efter
honom, och så rände jag af så mycket krafterna
tilläto, och den fröjden hade jag att kunna följa
honom, och så torde väl en timme förflutit; men då
var jag efter. Daniel hade fått försprång, och det
hjälpte ej att jag ansträngde mig till det yttersta.
Han kunde ändå ej upphinnas, och jag kände mig
allt mattare och mattare. Plötsligt fick jag se
honom stå nere i en dal bevuxen med höga granar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
