- Project Runeberg -  Vildmarkslif : nya skogs- och jakthistorier /
168

(1909) [MARC] Author: Gustaf Schröder
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vänligt och blef därför icke alls skygg eller ondsint.
Med mig gick han också ofta ut, och satt jag och
läste, låg han helt beskedligt stilla i mitt rum och
sof. Hela hans uppförande var som en vanlig hunds.
Han var icke osnygg, och ville han af någon orsak ut,
tillkännagaf han detta genom att rifva på dörren.
Endast under det han intog sina måltider visade han
ondska. Framsattes mat och han var mycket hungrig,
morrade och fräste han så länge någon mat var kvar,
och då denna var slut, bet och morrade han mot kärlet.
Tog jag då bort detta, bet han sig fast däri så
hårdt, att han kunde lyftas. Tog jag maten ifrån
honom, blef han alldeles ursinnig och bet sig fast i
kärlet.

Vanligen gafs honom maten i en bra nog stor
kopparskopa, och så snart jag rörde vid skaftet på
denna, morrade han och bet däri, men i mina händer
eller ben bet han icke. Hungrig tycktes han vara
jämt, och i den mån han blef äldre, dugde allting att
äta. Bär, som sutto lågt på buskarna, nedfallen
frukt, ben, till och med galoscher försökte han sig på.
Var då någon person i närheten, släppte han dem vid
anrop eller ett lindrigt slag med handen eller med en
käpp. För någon viss person hade han ej någon
förkärlek. Han var hvarken vänligare eller ovänligare
mot någon viss af husfolket.

Ut på gatan gick han icke ensam, äfven om porten
stod öppen. Ropade någon af gårdsfolket honom,
gick han gärna med, men sprang aldrig långt före,
ej heller blef han efter. Ibland sökte han med
nosen mot marken som en hund, och på detta sätt
uppsökte han katten, då denne gömt sig bland buskarne

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 04:33:52 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vildmarks/0172.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free