Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några minnen från Diadias första tid. Av Abeli Kiananwa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
85
skulle döda alla de vita, och i vredesmod togo de
gossarna med sig hem.
På aftonen begynte de trumma och blåsa i
trätrumpeterna och hornen. Cubula och jag gingo
bort och gömde våra bössor på vägen mot
Kibunzi. Vi frågade därefter missionär Skarp, om
vi skulle gå till Kibunzi, då folket nu på allvar
föresatt sig att döda oss. Skarp sade dock blott:
»Var icke rädd, Kiananwa, ty Gud själv skall
beskydda oss, vi skola blott tro på honom, att han
i sin makt vill bevara oss, då skall ingen kunna
skada oss.»
Så avsändes brev till statens administratör, och
då aftonen kom, delade vi oss i två hopar.
Missionär Magnus Rangström och två svarta stannade
i det mindre huset, missionär Skarp och Theodor
Anderson från Mukimbungu, som var på tillfälligt
besök, samt två svarta i det andra. Skarp var sjuk
och måste stanna i bädden. Vi förenade oss i bön.
Anderson ville nödvändigt stanna hos Skarp. Den
senare tillsade oss att ej skjuta någon, och att, om
vi ansågo oss nödsakade därtill, blott skjuta i
benen.
Det mulnade nu hastigt, och inom kort
strömmade regnet ner. Det blixtrade och brakade, som
om världens sista stund hade kommit. En man
smög sig fram till boningshuset för att tända eld
på det, men det gick ej för sig. Han flydde, då
han hörde åskan braka, och allt folket flydde med
honom. Ovädret fortsatte hela natten, och då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
