Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några minnen från Diadias första tid. Av Abeli Kiananwa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
morgonen grydde, hade ingen skada tillfogats oss.
Vi förvånade oss i hög grad över detta Guds
ingripande. Vi spanade förgäves efter en enda
människa. De hade icke lämnat något spår efter sig.
Vid middagstiden, då vi slutat äta, sågo vi nedåt
sluttningen en skara svarta, klädda i röda mössor,
komma gående med en vit man i spetsen. Det var en
»Bula Matadi» (de inföddas namn på statens vita)
och hans soldater. De kommo fram till stationen,
men de gåvo sig varken tid att hälsa eller äta.
De skulle genast börja kriget mot de infödda. De
ropade och skreko. Många kvinnor kastade sina
barn och sprungo in i det höga gräset. Några
träffades av blybitarna från gevären. På Skarps
förbön slapp folket dock undan döden, men
soldaterna togo allt vad de kunde komma över i
byarna, getter, svin, höns, husgeråd och matvaror.
Morgonen därpå lämnade de oss.
Aftonen samma dag hörde vi en man ropa: »Jag
dör, oh, jag dör.» Vi fingo se honom naken och
med kroppen full av sår, tillfogade av en kniv.
På grund av de fortsatta oroligheterna funno
därför de vita sig föranlåtna att sända nytt bud till
»Bula Matadi», och soldaterna kommo snart
tillbaka. Missionär Wilh. Sjöholm från Kibunzi kom
i sällskap med dem. Folket flydde, men många
dödades, och hövdingen Nampozi och hans syster
togos tillfånga.
Slutet på det hela blev, att gossarna återsändes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
