Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Predikan av Elisa Nkambulu, Kibunzi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
. 116
ställas av Johannes Döparen: »Är du den som
skall komma, eller skola vi förbida någon annan?»
Det är ägnat att väcka vår förvåning, att en så
stor man som Johannes kunde komma i tvivel om
denna sak. Men han är icke den ende, som råkat
i tvivel, icke ens bland trons store män. .Låt mig
påminna eder om Abraham, trons fader. Även
han var i villrådighet angående Guds vägar och
löften. Abraham kallades av Gud att stå upp och
övergiva sitt land och sin släkt och gå till ett
främmande land. — Vilket? Ja, det visste han icke.
Gud hade sagt: »Gå.» Och han skulle själv visa
vart. Abraham trodde och gick. Han gick bort
från de sina, sina systrar och deras barn. Och
själv hade han inga barn. Men Herren hade lovat
honom en rik avkomma. Abraham väntade. Intet
barn blev honom fött. Och dock hade Herren
lovat honom en rik avkomma. Åter kom Gud till
honom och sade: »Detta land vill jag giva dig
och din säd.» Ja väl, tänkte Abraham. Men det
är obegripligt för mig. Du har lovat, och jag har
trott och väntat — ja, ja — Du har ju sagt det.
Så väntade han kanske tjugu år. Han begynte bli
gammal och hans hustru likaså. Löftet syntes dem
mer fjärran än någonsin. Huru skulle Herrens
löfte kunna förverkligas. Sara började tveka. Kanske
löftet intet gällde henne. Hon föreslog en annan
väg, mera framkomlig. Abraham kunde ju få en
son, så att tjänarens barn ej skulle behöva bli
arvingar till löftet. I sin klokskap trodde de, att de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
