Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De vitas första tid vid Madzia och missionsstationens uppförande. Av Petolo Ngialu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
193
År 1910 började skolan på Madzia. En
missionär, fröken Josephina Nilsson, hade kommit, och
hon började skolan med femton a tjugo barn.
Men det är att märka, att dessa barn ej kommo
för att gå i skolan, utan deras tanke var att arbeta,
och då tänkte de mest på den ersättning, de skulle
få för sitt arbete. De flesta av dessa barn voro
ifrån batekestammen. Men efter två eller tre
månader måste skolan stängas, ty den var ej
autoriserad av guvernören. Alla barnen fingo därför gå
till sina byar. År 1911 kom herr Carl Palmkvist
och började skolan igen. I hans klass var det en
mycket allmän rädsla ibland oss alla. Vi trodde
nämligen, att vi skulle bli gjorda till trollkarlar,
ty det hade våra fäder bestämt sagt oss. De sade:
»Ingen människa kan lära sig att läsa utan att han
samtidigt blir ett troll.» Då därför vår lärare
började fråga oss om våra namn, så var det ingen,
som vågade säga det. Det var på samma sätt, då
han ville ha reda på våra föräldrars namn eller då
det var fråga om vad våra byar hette. Ingen
vågade uppenbara något. Men då han började att
allvarligt förehålla oss det orätta i att ej säga våra
namn och han till och med bestraffade oss
åtskilligt, så började vi nog att säga namn men inte de
rätta. Vi ville nog inte bedraga vår lärare, men
dels voro vi själva rädda att något ont skulle hända
oss och dels hade våra föräldrar bestämt sagt ifrån,
att vi icke fige säga de vita varken våra egna namn
eller deras, »ty», sade de, »om ni uppenbara för
13 — Vildmarkens vår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
