Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V - Åttonde budet och femte bönen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vinden vände bladen
blett gubben för lång så att han svimlat och fallit mot
en sten. Och det tog di för gott allesamman utom Dorra.
Bogen talte först me na och kom sen te mig och sa att
det fanns bara ett sätt för oss att slippa fästning, och
det var om jag försökte å göra Dorra god. Och jag tyckte
ju att jag fick försöka, för jag skulle ju aldrig ha lämnat
över en blind gubbe te Bogen hur iver på Rina jag än
var. Och Dorra hon var ju åtta år äldre än jag, men tro
du inte att hon blev med barn i alla fall? Och hon var
kvickare än jag, för innan jag hann till prästgården och
begära attest för att komma i väg åt banan, så hade hon
varit där och klagat och bekänt. Och jag var så över mig
given och förtvivlad i mitt sinne så jag tog mod till mig
och sa till prästen, att jag skulle gärna träla på banan
och betala för Dorre barn, men gifta mig med henne
kunde jag inte, för jag hade en annan kär. Och då
skaftade han upp mig så det kan du aldrig tänka, och sen
frågade han om den andra kanske buret barn längre än
Dorra, för i så fall var rätten hennes, men då han hörde
att Rina var oskårad, då tog han och lyste för Dorra och
mig. Det fick stackars Rina för att hon lytt sin mormor
och varit rädd om sig.
Livia var så djupt inne i berättelsen att hon glömde bort
vad det var som framkallat den.
— Då är Rina min rätta farmor i alla fall, sade hon,
och jag ska kalla henne farmor.
— Jag vet inte om det går an, sade farfar. För jag blev
ju gifter med Dorra och att hon blev mor till din far,
det går inte att komma från. Och nu så hoppas jag du
förstår att människors plikt är att förlåta, eftersom man
behöver förlåtelse själv. Och att hämnden är Herrans.
— Tro dä? sade Livia. Dorra och Bogen gjorde vad ont
271:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
