- Project Runeberg -  Vinden vände bladen /
300

[MARC] Author: Elin Wägner
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI - Allt blir till jord igen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Elin Wägner

då, för han menade att oförskämd, det var ju han som
skulle va, om någon. Men då förklarade farmor att
vanliga människor inte längre var värda att hämta läkemedel
i naturen. Och så sa han att efter femton år i det här
distriktet, var han van vid illmariga patienter, så inte
kunde gumman prata kull honom. Och opp med täcket,
sa han och visa mig foten. Jag tror att han klämde till
bra hårt som straff för det där om allmakten. Men han
hade ingenting att anmärka, foten låg i rätt läge, och om
gumman trodde att avkok på slåttergubbe var
fördelaktigare än Burovs lösning, så inte honom emot. Men innan
han gick så ville han ha ett ärligt svar, om det gick att få.

— En sån buse! sade farfar och strök surmjölken ur
skägget.

— Det låter värre än det var, som Livia berättar det,
sade Rina. Det är bara ett sätt han har, och det får man
väl inte förmena honom. Han ville veta om jag lärt opp
Livia, för det ämnade han inte tåla, sa han. Du Jöns
håller på din fiskerätt och han håller på sitt. Och att han
blev arger, det kom sig av att jag svarade så galet. Jag
sa att lära opp flickan, det var det sista jag ämnade göra,
sa jag, och så bar det sig så illa, att han visste att det sista
kloka käringar gör, det är att lämna över ämbetet i yngre
händer. Han visste att Katrina på Älgamossen var min
mormor, och han trodde att Livia var min sondotter,
eftersom hon kallade mig farmor. Och att jag bara
slingrade och ljög.

— Men så sa farmor att jag inte ens var släkt med
henne, sa Livia, och att jag gick här bara av kärlek till
henne. Och att om doktarn ändå inte trodde han fick
ärliga svar, så var det likaså gott att han nämnde vad han
skulle ha för besöket. Och då lugnade han sig och sa att

300

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Aug 20 13:40:35 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vindblad/0302.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free