- Project Runeberg -  Vinden vände bladen /
322

[MARC] Author: Elin Wägner
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI - Vagn 56, plats 22

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Elin Wägner

gömställe. Roda blev så tankspridd när hon såg vad som
låg där, att museimannen måste ta farväl.

Så satt Roda där ensam med flera buntar kärleksbrev
från olika perioder. Det sista hade modern mottagit då
hon var i samma ålder som Roda nu eller fyrtioett år.
Roda mindes henne mycket väl från den tiden, då var
hon en vacker, gråsprängd och mycket beundrad
värdinna på Aneholm. Hon satt med det sista av dessa brev
i sin hand och undrade om modern när hon fick det, vetat
att det var det sista. Ingen människa hade i alla fall
märkt när allt hopp om återseende, all väntan, alla planer,
all förtrolighet, all hemlighet försvunnit ur hennes liv.

Modern var en klok person, hon måste haft klart för
sig att hennes far skulle blivit skandaliserad om han vetat
att hans dotter vid fyrtioett års ålder mottog brev som
började: Dear heart, och hennes egen dotter likaså. Roda,
som själv nu fick liknande brev ehuru med mindre
högtravande uttryckssätt, tog fram det brev som hon fått
för en månad sedan och undrade om även detta var det
sista. Där stod att hon inte skulle vänta brev på en tid, ty
han höll just på med att avsluta sin bok.

Hon hade därför hittills inte väntat svar på det brev
där hon omtalade att hon förlorat sin mor. Hon hade
alltid känt sig trygg i medvetandet att han om också
inte trogen i bokstavlig bemärkelse var trofast och skulle
så förbli. Plötsligt tog hon sig för att ringa till London
för att höra om han fått hennes brev. Samtalet kostade
åtta kronor, och hans ömma deltagande hördes mycket
dåligt. Man borde kanske inte ha ställt det så för sig.
Han skulle ha suttit och skrivit på sin bok i det rum som
nu blivit så ödsligt och främmande, han skulle ha fyllt
dess tomhet med sin närvaro och sin piprök.

322

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Aug 20 13:40:35 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vindblad/0324.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free