Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII - Uppbrott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vinden vände bladen
klarade dig fint som jordbrukare. Och mycket skog lär
du ha kvar.
— Det är som du hittar på i ögonblickets ingivelse.
Ingen människa i Smalsjö kommer ihåg att jag klarade
Aneholm genom åtminstone tre depressioner, då vi
ingenting fick för det lilla vi kunde sälja.
Sannerligen, han blinkade med sina rödkantade ögon
som om tårar stigit upp i dem. Roda teg, ty hon hade
hittat på det.
De lystrade båda två då steg hördes i trappan. Alexander
rusade upp.
— Roda, sade han och grep henne om axeln, Roda,
tror du?
— Så lugna dig, Sandro, sitt stilla, jag ska ta reda på
vad det är. Sköterskan får inte se hans ansikte, tänkte
hon. Han ser ut som en brudgum.
Sköterskans ärende var att be fröken Pendrich avlösa
henne en halvtimme.
Roda satte sig vid sängen och såg hjälplöst på den stora
tunga säcken som låg där. Hon visste att Ulla blivit
skrämd av doktorn för varje oförsiktig rörelse och
förstod att hon försökte lyda, fast hon själv tillkallat döden.
Men hela hennes kropp darrade av ansträngningen att
andas. Svetten rann i bäckar ner mot kudden.
Hon rörde sina läppar, Roda böjde sig närmare och
tyckte sig läsa på dem en fråga om det var Livia som
kommit.
— Hon springer hit så fort det dagas, svarade hon. Det
dagas snart.
När hon hjälpt sköterskan att lyfta upp patienten mot
kuddarna gick hon nerför trappan igen, men stannade i
dörren till musikrummet.
405
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
